Det har nu gått trettio år sedan Finland blev medlem i EU. Det var inga muntra tider för jordbrukarna i början av 1995.
Vid årsskiftet hade priset för brödvete över en natt sjunkit från motsvarande 360 euro per ton till 140. Priset på svinkött hade gått ner från 2,70 euro per kilo till 1,32. Mycket var ännu på hälft kring de stödsystem som skulle kompensera de tidigare högre produktpriserna.
De flesta jordbrukare hade röstat mot ett EU-medlemskap vid den folkomröstning om hölls i oktober 1994. Tidigare under året hade jordbrukare bland annat i februari dumpat snö framför EU-representationen i Helsingfors. Missnöjet var stort.
Majoriteten av finländarna var ändå för ett EU-medlemskap. Finland höll just på att repa sig från den ekonomiska depressionen, ”laman”, i början av 1990-talet och EU sågs som en möjlighet. Våren 1994 hölls presidentval och i den andra omgången ställdes Martti Ahtisaari mot Elisabeth Rehn, som båda flaggade för ett medlemskap. Paavo Väyrynen som motsatte sig medlemskapet föll ut i första omgången.
Så EU-medlemskapet blev ett faktum. I nuläget är det endast en liten, om än ställvis högljudd, minoritet som vill gå ut ur unionen. Att Finland som helhet haft stor ekonomisk nytta av medlemskapet är obestridbart.
En fråga om kan ställas är hur jordbruket skulle ha sett ut om vi inte gått med i EU – förstås en väldigt hypotetisk fråga eftersom vi helt enkelt inte har några siffror att jämföra med.
Sedan 1995 har antalet gårdar i Finland gått ner från 98.000 till 42.000, en kraftig minskning. Samtidigt har den odlade arealen hållits på samma nivå som tidigare och gårdarna har blivit både större och effektivare.
En jämförelse kan göras med Norge som inte gick med i EU 1995. Även där har jordbruket råkat ut för kraftig strukturomvandling. År 1995 fanns det ungefär 70.000 gårdar i Norge, nu finns det knappt 37.000. Nästan en halvering även där.
De offentliga finanserna i Norge är på en helt annan nivå än i Finland. Utan EU skulle jordbruket här hos oss varit synnerligen hårt politiskt och ekonomiskt pressat redan under slutet av 1990-talet. Finska staten hade helt enkelt inte haft råd att upprätthålla det jordbrukspolitiska system som fanns före 1995.
Samma strukturomvandling skulle ha skett även utanför EU, kanske ännu kraftigare. Hur utvecklingen skulle sett ut ur en regionalpolitisk synvinkel är ännu svårare att sia om – vilka regioner skulle ha gynnats och vilka skulle ha lämnats för fäfot?
Även om det då inte kändes rätt för jordbrukarna, så var nog EU-anslutningen det bästa alternativet. De finländska konsumenterna har varit relativt trogna till de inhemska livsmedlen. Jämfört med vårt grannland Sverige har vi lyckats betydligt bättre.
Det verkligt tunga argumentet kommer ändå fram i den realpolitiska verklighet vi lever i nu. Utan ett EU-medlemskap hade vi varit ensamma i den östra delen av Europa med en 1.340 kilometers gräns mot ett aggressivt Ryssland. Vi hade hört till Rysslands intressesfär istället för att vara en del av Västeuropa. Den realiteten kunde ingen ana sig till 1995.