Under slutet av året gav en rapport från Naturresursinstitutet Luke stora rubriker i finländska medier om att skogens kolsänka har kollapsat. På flera ställen kunde man också läsa att skogen blivit en kolkälla i stället för en kolsänka – vilket alltså inte stämmer.
Alarmistiska rubriker lockar läsare och är ett bra redskap för de som vill ha i gång en politisk debatt. Skall alltså påpekas: skogens kolsänka har inte kollapsat – den har minskat.
Enligt de förhandssiffror som Luke publicerade band våra skogar 8,4 miljoner ton mer koldioxidekvivalenter än vad som togs ut ur skogen 2021. Det är en mindre nettokolbindning än tidigare år, men det finns flera faktorer som påverkar ändringen.
En orsak är att skogarnas åldersstruktur förändras – skogarna blir äldre vilket gör att den kraftigaste tillväxten börjar vara förbi. Lägg till att vi upplevt flera torra år som hämmat skogarnas tillväxt.
Och jo, det avverkades rätt mycket år 2021, men fortsättningsvis rejält mindre än tillväxten. Årsvariationer borde beaktas då det gäller skeenden i naturen.
Men domen var snabbt klar: den enda utvägen är att minska avverkningarna. Skogar skall fredas. Finger pekades mot skogsindustrin, staten och de enskilda skogsägarna. Att omfattande avverkningsstopp och minskad skogsskötsel på sikt bara skulle leda till mindre skogstillväxt hamnade i skymundan.
Hur har det gått så att den enda sektor som binder kol nu pekas ut som den stora boven?
Någonstans på vägen fick skogsägarna den bördan på nacken. Politiskt lät det kanske bra så där som första tanke. Eftersom skogssektorn i årtionden har kompenserat för en betydande del av Finlands växthusgasutsläpp så skall sektorn också i framtiden ha en betydande roll. Men nu verkar det som om det tanken i stället växt till att Finlands skogar skall ha huvudansvaret för att Finlands (och Europas) planer på koldioxidneutralitet lyckas.
Hur är det med övriga sektorer? Var finns till exempel debatten om att i snabb takt dra ner på användningen av betong – som släpper ut verkligt mycket koldioxid vid tillverkningen – och i stället använda trä som byggmaterial och binda mer kol i byggnader.
Det kusliga är att en viss diskussion om socialisering av användarrätten till skogsmark håller att utvecklas. För några år sedan talades det om att det är statliga skogar som skall fredas. Privata skogsägare skulle få bestämma om sina skogar själva. Den tonen har ändrat.
Största förändringen kommer från EU-kommissionen som bland annat genom förslaget till restaureringsförordning skulle ta större makt över våra skogar. EU har inget mandat att sköta skogspolitiken, men genom att säga att det handlar om miljöfrågor så är köksingången plötsligt öppen.
Logiken är inte helt klar där heller. Om det gäller att öka kolsänkorna borde skogarna fås att växa så kraftigt som möjligt. Men många av åtgärderna till exempel just i restaureringsförordningen kommer att medföra något helt annat.
Vissa debattörer går väldigt långt. I en insändare i Helsingin Sanomat säger en skribent att privat markägande inte får vara en så helig sak att bekämpningen av klimatförändringen inte får gå över det privata ägandet. Det kan verka populistiskt att ta upp detta i en ledare, men tonläget i diskussionen kring privata markägares rätt att bestämma om sin egendom har ändrats.