Den nya direktören för Finlands miljöcentral Leif Schulman påstår i en artikel från de finländska provinstidningarnas nyhetsbyrå Uutissuomalainen, att vi i Finland inte sköter våra skogar på ett ekologiskt hållbart sätt. Det är i synnerhet den biologiska mångfalden han siktar på. Artrikedomen har lidit och flera arter som hittills varit allmänna håller på att bli allt sällsyntare. Orsaken är vårt sätt att utnyttja naturen, speciellt vårt skogsbruk, säger direktör Schulman. Vi behöver mer skog i naturtillstånd i södra och mellersta Finland. Vi kan inte hålla kvar en mångsidig artrikedom om inte skyddandet av gamla skogar i naturtillstånd förbättras.
Ställningstagandet kommer bara en dryg vecka efter samma nyhetsbyrås nyhet om att vi har avverkat väldigt litet virke de två senaste åren jämfört med 2018. I det sammanhanget påminner MTK:s skogsdirektör Juha Hakkarainen om att miljöaktivisterna ännu för ett par år sedan oroades för att investeringar i skogsindustrin skulle leda till ett ohållbart virkesuttag ur miljö- och klimatsynvinkel. Sannolikt har den oron varit obefogad.
Jo, många hotade arter lever i skogsmiljö. Men en enkel orsak är att våra skogar hör till de artrikaste livsmiljöerna.
Det finns i vilket fall som helst också en annan bild av utvecklingen: Enligt Finlands femte och senaste uppföljning av hotade arter 2019, känd som Rödlistan eller Rödboken, ändras hotbilden som helhet långsammare i just skogar och kulturlandskap än på exempelvis fjäll och myrar. En del arter är visserligen hotade men samtidigt har tillståndet för andra arter förbättrats.
Enligt den tidigare, fjärde uppföljningen från 2010 hade hotprocessen något avtagit i skogsmiljöer samt traditionella kulturmiljöer sedan föregående uppföljning.
Som ordföranden för skogsexperterna i Finland Stefan Borgman säger i ett pressmeddelande i början av veckan, baserad på en diskussion i tidningarna Kaleva och Lapin Kansa, så sköter och skyddar vi våra skogar i Finland. Vi står för hälften av Europas strikt skyddade skogar. Skogen täcker över 75 procent av vårt land och 60 procent av denna skog ägs av privata skogsägare. I genomsnitt tas 80 procent av industrins virke från de privatägda skogarna.
I processen får skogsägaren sakkunnig rådgivning och hjälp av sin skogsvårdsförening.
Stefan Borgman påminner vidare om att vi utför hållbart skogsbruk dagligen samt att det finns dokumenterade fakta om våra skogar sedan närmare hundra år tillbaka, det vill säga den första riksskogstaxeringen 1921-1924.
En annan sak är att kriterierna inom skogsägarnas PEFC-gruppcertifiering håller på att uppdateras. Certifieringen omfattar över 90 procent av våra ekonomiskogar och den förutsätter att skogen sköts på ett miljömässigt hållbart sätt.
I den senaste uppdateringen som torde godkännas inom kort heter det till exempel att virkesuttaget inte får överstiga tillväxten under den femårsperiod som föregått senaste granskning. Det är en skärpning jämfört med de kriterier som nu är i kraft. Där heter det att avverkningar inte får överstiga den största hållbara avverkningsmängden. Ändringen förstärker skogens roll som bevarare av den biologiska mångfalden och som kolsänka.
Dessutom kommer en viktig begränsning för tryggandet av skogsarealen: Man får röja högst fem procent av den certifierade skogsarealen för andra ändamål än skogsbruk.
Det heter dessutom att värdefulla livsmiljöers egenskaper ska bevaras. Det gäller bland annat gamla skogar, som Leif Schulman nämner.
Ett viktigt kriterium är även att våra kärrmarkers mångsidighet och ekosystemtjänster ska upprätthållas. Här blir det en skärpning av bredden på skyddszoner runt kärrmarker, som ska vara minst tio meter i framtiden. Inom skyddszonerna är bara plockhuggning tillåten som avverkningsåtgärd.
Också vattenvården och naturskyddet måste beaktas vid skogsarbeten intill vattenområden enligt uppdateringen. I likhet med skyddszoner runt torvmarker ska en skyddszon på i medeltal minst tio meter finnas runt vattendrag och källor. Också här skulle man bara få utföra plockhuggningar och därigenom utveckla ett olikåldrigt bestånd. Skyddszonerna i de nuvarande kriterierna ska ha en bredd på fem-tio meter.
Enligt uppdateringen ska även bestånd som är viktiga för viltet lämnas kvar i anslutning till skogsåtgärder. Det ska till exempel finnas blandade bestånd av löv- och barrträd samt täta bestånd av sly för viltet. Dessutom ökar den samlade mängden sparträd och döda träd i anslutning till avverkningar. Sedan tidigare måste bevarandet av kända platser för hotade arter tryggas.
Relevant i sammanhanget är också att miljöministeriet just har begärt allmänhetens kommentarer om mål och åtgärder i livsmiljöprogrammet Helmi som är under beredning i en styrgrupp. Avsikten med Helmi är att bromsa förlusten av biologisk mångfald i Finland. I programmet fastställs mål fram till 2030 för myrar, fågelvatten och våtmarker, vårdbiotoper och skogar samt småvatten och strandmiljöer.
När allt det här är sagt så har Leif Schulman visserligen rätt när han säger att andelen skyddat skog i södra Finland är ganska liten jämfört med hela landet.
De frivilliga skyddsåtgärderna enligt METSO-programmet kunde kanske marknadsföras bättre än i dag. Men samtidigt kunde ersättningskriterierna för att skydda små värdefulla områden i de privata skogarna luckras upp. En garanti för att skyddsåtgärderna inte leder till andra begränsningar än dem som är formulerade i skyddsavtalet skulle också behövas.
Många skogsägare har tyvärr sina skäl att vara rädda för följderna också av frivilliga skyddsåtgärder. Det finns exempel på att kommunala eller regionala planläggare kommer med egna idéer som ytterligare begränsar avverkning i skogar där skogsägarna frivilligt har gått med på olika skydds- eller andra åtgärder. Varför ska skogsägarna finna sig i sådant?