Opinion

Ledaren:
Sätt näringsämnena i cirkulation!

Senaste vecka publicerade Svenska Yle ett inslag om möjligheterna att använda slam från reningsverk som gödsel på åkermark. Om det bara går att göra på ett tryggt sätt skulle det vara den allra bästa lösningen för användningen av reningsverksslammet. Tillbaka till åkern med näringsämnena därifrån de ursprungligen kom innan de blev till växter, som sedan blev till människoföda och till sist hamnade i reningsverket.

Det skulle vara ett betydligt mer slutet kretslopp för näringsämnen än vad som är fallet i nuläget. Idag blandas nämligen det komposterade reningsverksslammet ihop med torv och används sedan som växtunderlag på grönområden eller vägrenar.

Användningen av slam vid grönbyggen är betydligt mindre kontrollerad än för jordbruket och mängden näringsämnen som sprids ut per ytenhet är mångfalt högre än vid jordbruksanvändning. Dessutom förs ingen skörd bort från grönområdena eller vägkanterna, så de näringsämnen som tagits upp av växtligheten under sommaren går tillbaka ner i marken på hösten då växterna vissnar och förmultnar. Eller så försvinner näringsämnena med regnvattnet ut i havet. Hur mycket näringsämnen som urlakas den vägen totalt sett i vårt land verkar ingen veta. Det finns rätt lite forskning på området.

Det är bättre att föra näringsämnena tillbaka till livsmedelskedjan. Det som är direkt farligt i slammet är sjukdomsalstrare som finns i vår avföring, men genom att köra slammet genom en biogasanläggning så elimineras denna risk.

Det finns förstås många andra men på vägen. Åkrarna i Finland har väldigt låga halter tungmetaller och det gäller att hålla dem kvar i det tillståndet. Slam som innehåller alltför höga halter tungmetaller kan fördärva en åker för långa tider.

Då det gäller förekomsten av tungmetaller i reningsverksslam har läget emellertid förbättrats betydligt de senaste årtiondena. Det har blivit mycket bättre kontroll på vad företagen släpper ut i avloppsvattnet – det har gjorts ett gott arbete ”uppströms” så att säga.

En hel del farliga kemikalier som tidigare kunde användas i hushållen har också fasats ut. I Yle-artikeln berättas till exempel att det endast en gång under de senaste tjugo åren förekommit alltför höga halter tungmetall i slammet från Vasa – då gällde det kvicksilver. Och tack vare systematisk provtagning identifierades det slampartiet så det sedan användes vid täckningen av avstjälpningsplatsen istället för att hamna på någon vägren.

Ett annat problem är att det kan förekomma rester till exempel av flamskyddsmedel och läkemedel i slammet. Många av dessa ämnen räknas som hormonstörande och de långvariga riskerna vid exponering är rätt höljda i dunkel, så det är vanligt att ta det säkra för det osäkra och inte alls riskera att dessa ämnen kommer in i näringskedjan.

Det finns tiotusentals olika kemiska föreningar som människan använder och att riskbedöma alla dessa är i praktiken omöjligt. Ingen politiker eller tjänsteman vill ta ansvaret på sig och säga att så här låga halter kan vi tolerera – nu kör vi.

En tredje aspekt handlar mer om vår mänskliga natur. Många, läs urbaniserade, människor gillar inte tanken på att äta något som gödslats med mänsklig avföring, den må sedan vara hur processad som helst innan den bearbetades ner i åkern. Få jordbrukare eller livsmedelsföretag vill väl ta risken att bli uthängd på sociala medier som det där företaget som gödslar åkern med människoskit.

Där måste bearbetas en hel del attityder i samhället för att det fina med ett slutet näringskretslopp skall vinna över tanken på äcklig skit någonstans där tidigare i förädlingsprocessen. Ingen vill egentligen ta ansvar för vårt eget mänskliga avfall – ur syn ur sinn.

Intresset för att använda reningsverksslam i jordbruket har i år naturligt nog ökat på grund av de skyhöga handelsgödselpriserna. Det är ändå värt att komma ihåg att reningsverksslammet, även om det skulle utnyttjas fullt ut på våra åkrar, bara täcker en mindre del av gödselbehovet.

Det talas också en del om andra återvinningsgödselmedel. Gemensamt med reningsverkslammet är att de består av organiskt material och är en restprodukt eller sidoström från någon process inom jordbruket eller industrin. Men inte heller dessa gödselmedel räcker långt då det gäller att försörja näringsbehovet för åkrarna.

Utmaningen för alla återvinningsgödselmedel är att få rätt balans på näringsämnena. Det är en också en stor skillnad på hur lättillgängliga näringsämnena är för växterna. Av den lösliga fosforn i stallgödseln är till exempel 40 procent tillgänglig för växterna, medan reningsverksslam har endast ungefär en procent tillgänglig fosfor.

Kväveinnehållet i återvinningsgödselmedlen är ofta bundet till organiskt material, vilket gör att det inte är lika snabbt tillgängligt för den växande grödan som kvävet i mineralgödseln är. Skall vi ha lika stora skördar som i nuläget måste vi med andra ord även använda mineralgödselmedel.

EU-kommissionen kom tidigare i november ut med ett dokument om hur de höga gödselpriserna skulle kunna stävjas och hur användningen av organiska gödselmedel skulle kunna befrämjas. Tyvärr fanns det i dokumentet inte några idéer som på ett avgörande sätt skulle förbättra situationen på gödselmarknaden.

På lite längre sikt hoppas kommissionen att användningen av organiska gödselmedel skall öka. Bland annat genom att återvinna näringsämnen från avloppsvatten. Vi får vänta och se hur kommissionen lyckas argumentera för den saken bland den stora allmänheten i EU.