– Jag är på väg till Talludden, sa avgående statsministern Antti Rinne, när han kom ut från den socialdemokratiska riksdagsgruppens möte vid middagstid i tisdags. Han kunde lika väl ha sagt direkt att han avgår.
Regeringen fortsätter som expeditionsministär till en ny regering utsetts. Det torde ske inom kort. Om den nya regeringen leds av socialdemokraten Sanna Marin eller partikamraten Antti Lindtman är i skrivande stund öppet.
Att statsministern och därmed regeringen avgick betyder som bekant inte att regeringsbasen har spruckit. Alla regeringspartierna är överens om att sammansättningen är den rätta med tanke på konstellationerna i riksdagen och om att regeringsprogrammet är bra. Det betyder att den kommande regeringssonderaren torde ha en ganska kort sits, där ett protokoll bifogas till det redan existerande regeringsprogrammet.
Att regeringsprogrammet, som innehåller många gynnsamma punkter för landsbygden och för Svenskfinland, håller är huvudsaken. I synnerhet när det gäller den finlandssvenska bevakningen finns det en del att städa upp efter den förra regeringen. I det sammanhanget kan vi gott nämna att svenska riksdagsgruppen var tydligast ute redan i måndags med att deklarera sitt stöd för regeringen och den då ännu sittande statsministern Antti Rinne.
Den stora utmaningen i regeringsprogrammet är att höja sysselsättningsgraden, men ingenting tyder ännu på att regeringspartierna är beredda att pruta på utgiftskrävande lagstiftning i välfärd, forskning och utbildning i fall målet på 75 procent sysselsättning inte uppnås.
Det är emellertid också utom tvivel att om det funnits någon uppriktig vänskap mellan centern och socialdemokraterna, så är den nu utplånad. Eftersom båda ändå måste samsas i regeringen blir regeringsprogrammet en doktrin. Inget kommer att genomföras som saknar en skrivning där.
Centerns riksdagsgrupp och senare partistyrelsen uttryckte i måndags sitt förtroende för regeringen, dess sammansättning och regeringsprogrammet, men inte för regeringsprogrammets fader, Antti Rinne. Den inställningen baserade sig alltså officiellt på statministerns agerande kring Posten och dess anställda.
Händelserna, vem som informerat om vad och när, är utanför vårt intressebevakningsområde, även om det finns i bakgrunden till först postens verkställande direktör Heikki Malinens, senare ägarstyrningsminister Sirpa Paateros och sedan till statsministerns avgång.
Frågan är om det ens har så stort dagspolitiskt intresse numera. Kommer någon att ägna sig åt att gå på djupet med vad som hänt kring Posten och lägga fram fakta? Egentligen borde en officiell utredning tillsättas.
Det kan i alla fall inte vara osagt att centern spelade ett väldigt högt spel, när partiet ville bli av med Antti Rinne. Det är känt att han inte är särskilt omtyckt i centerns riksdagsgrupp men opinionsmätningarna tidigare i år gav ju vid handen att majoriteten av centerns väljare hellre ville ha ett samarbete med socialdemokraterna än med samlingspartiet. Dessutom tiggde och bad ju Antti Rinne centern om att komma med i regeringen.
Det vet vi naturligtvis också att centern är i akut behov att höja sin popularitet. Den färska ordföranden Katri Kulmuni har inte lyckats dra upp centern från den svacka i väljarunderstödet som partiet råkade i under vårens riksdagsval och senare i EU-valet. Hade partiet någon annan möjlighet att markera sig än genom att uttrycka förtroende för regeringen men misstroende mot Antti Rinne?
Lika lite som socialdemokraterna är centern intresserad av ett val nu, där sannfinländarna skulle kamma hem valsegern. Ännu senaste vecka spekulerade man i om centern skulle försöka påverka regeringsprogrammet. Det är emellertid redan nu så pass fördelaktigt för just centern, att ytterligare krav skulle ha riskerat att sätta regeringssamarbetet med övriga partier i gungning.
Ministern för ägarstyrning hade redan avgått. Återstod alltså att peka ut Antti Rinne.
Den stora frågan är emellertid om det kommer att gagna centern. Partiordförande Kulmunis framträdande under måndagen då hon skulle redogöra först för centerns riksdagsgrupps och senare partistyrelses beslut var allt annat än övertygande. Hon hade just varit med om att fatta ett obehagligt beslut, och det låg väldigt nära till hands att hon gick någon annans ärenden.
Ännu under måndagen verkade Antti Rinne totalvägra att böja sig för centerns krav, men följande dag valde han och den socialdemokratiska riksdagsgruppen alltså att prioritera regeringen, dess sammansättning och regeringsprogrammet. Det är naturligtvis möjligt att också socialdemokraterna har övervägt sitt understöd.
Med Antti Rinne vid rodret har socialdemokraterna ett par gånger förutspåtts stora segrar i kommande val, men när valen sedan gått av stapeln har braksegrarna uteblivit. Ett statsministerbyte kunde kanske höja socialdemokraternas popularitet. Både när det gäller socialdemokraterna och centern är hotet från sannfinländarna ständigt närvarande.
Det finns naturligtvis en chans för centern att vinna på det, men en ny socialdemokratisk statsminister, om det så blir Sanna Marin eller Antti Lindtman, kan tänkas dra till sig så mycket uppmärksamhet i regeringen att centern bara råkar allt längre in i skuggan. Dessutom tyder en hel del på att Antti Rinnes grundinställning till jord- och skogsbruk som industrins råvaruleverantör är positivare än både Antti Lindtmans och Sanna Marins.
En sak som förundrar är att hela det politiska fältet verkar oberört av att Finland ännu är ordförandeland för EU under en månads tid. Den regeringskris som ordförandelandet nu håller på att ta sig ur ökar knappast dess trovärdighet. Vi lär få godkänt när det gäller ledning och organisering under ordförandeskapet, men substansmässigt blir resultatet tämligen klent.