Än en gång befinner sig EU i en svår sits. Ungerns premiärminister Viktor Orbán hotar tillsammans med Polens premiärminister Mateusz Morawiecki att fälla EU:s långtidsbudget och det stödpaket som ska hjälpa unionen att återhämta sig från coronan. Det här eftersom de två länderna motsätter sig den nya rättsstatsmekanismen som är kopplad till användningen av EU:s budgetmedel. Det bryts förstås jämt och ständigt arm om EU:s budgetmedel, till exempel om jordbruksstöden, men den här gången är insatserna betydligt högre. Genom att utmana rättsstatsmekanismen gör Ungern och Polen ett direkt påhopp på grundfundamentet i EU:s samtliga medlemsstater.
Högerextremisterna och de nationella rörelserna har fått en ledande ställning i Ungern och Polen, men de har reell makt också på andra håll, som i Slovenien och Estland. Trots att det i själva EU-medlemskapet definieras att varje EU-land måste vara en rättsstat är det inte entydigt att det är så längre. Viktor Orbán har allt mer börjat fungera som en frontfigur och samlande kraft för Europas nationalister. Han får stöd bland annat av Sannfinländarna här hemma.
När riksdagens stora utskott för ungefär tre veckor sedan godkände det förhandlingsresultat man uppnått om den nya rättstatsmekanismen så avgav de sannfinländska riksdagsledamöterna ett motförslag där man inte godkänner rättsstatsmekanismen. Förslaget fick givetvis inte understöd av andra partiers ledamöter och Sannfinländarna har i offentligheten förklarat att de inte är emot rättsstaten i sig utan fördelningen av EU-medel. På samma gång har de också i offentligheten gått hårt åt närmast Centern och dess ledamöter för att de ”vårdslöst delar ut EU-pengar utan begränsningar”.
Men det är givetvis mest spel för gallerierna. Det väsentliga här står nämligen tydligt och klart för alla att se. Sannfinländarna har (igen) stakat ut en strängare, nationalistisk kurs för sitt parti och här såg man en chans att följa Europas övriga nationalister i det kölvatten Orbàn drar upp. Det tycks också finnas en allt större inhemsk beställning på en utpräglad nationalistisk politik, Sannfinländarnas senaste opinionssiffror talar sitt tydliga språk. Det är den riktning partiet på allvar tog sig an när Jussi Halla-aho blev partiordförande för ett antal år sedan och nu ger den utdelning.
Den moderna rättsstaten, så som vi lärt känna den under 1900-talet, kännetecknas främst av att rättssäkerhet råder. Definierande drag är självständiga domstolar och en verkställande offentlig makt som verkar inom ramen för positiv rätt, enligt etablerade metoder och regler. Till exempel att rättegångar ska vara öppna och att den anklagade i en rättegång betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats. Rättsstaten kan också beskrivas som den enskildes rättsskydd mot staten i sig självt eller övergrepp från staten. Rättsstaten brukar skiljas från polisstaten där ordningsmakten är total och anarkin där ingen ordningsmakt existerar.
I Orbáns och Morawieckis ultimatum finns i själva verket ett vidare hot mot den representativa demokratin och den demokratiska processen i sig. I teorin, exempelvis enligt Robert von Mohls ursprungliga definition, heter det att demokrati förutsätter en rättsstat, men att en rättsstat inte behöver vara en demokrati. Till den senare delen är det här ändå bara en teori som aldrig fungerat i praktiken, i varje fall inte en längre tid. När man ifrågasätter rättsstaten, ifrågasätter man samtidigt individens rättigheter och jämlikheten mellan individerna. Rättsstaten är trots allt ett bygge som aldrig blir färdigt och därför måste den försvaras, både i de sammanhang där den omtalas och ifrågasätts i öppen dager, men också i de sammanhang där den inte omtalas.