Förra veckan väckte Finlands bönder och bondeorganisationer uppmärksamhet genom att sälja livsmedel för producentpriser på olika håll i Finland under devisen ”Varför får den minst som gör mest”. Bakgrunden till aktionen är att näringens bristande lönsamhet nu har accelererat i en grad, som har försatt många jordbrukare i trångmål.
Producentpriserna har länge varit låga medan kostnaderna skenat iväg. Under det gångna året har prishöjningarna på i synnerhet gödsel fortsatt stiga och rentav tredubblats, men också energi, maskiner och byggnadsmaterial har blivit dyrare.
Många spannmålsodlare går nu och funderar på vad det lönar sig att så i vår och hur stora satsningar man kan göra med tanke på de priser som utlovats för hösten 2022. Som det ser ut nu tyder mycket på att åtminstone spannmålsarealen kommer att minska avsevärt. Under 2022 kan det rentav löna sig att satsa på till exempel markförbättrande åtgärder.
Dessutom blev spannmålsskörden senaste säsong i minsta laget. I någon mån har det förvisso återspeglats i höstens spannmålspriser, men det hjälper inte de spannmålsodlare som på grund av den eländiga skörden inte har några mängder att sälja. Däremot ställer de högre priserna till med problem för djurgårdarna i form av högre foderkostnader.
Konceptet att sälja mat till producentpriser är vid det här laget väl beprövat och när bönderna genomfört motsvarande aktioner tidigare har responsen från allmänheten varit positiv, så också nu. Jordbrukarna mötte stor förståelse bland de konsumenter som mött upp, bland annat på tillställningarna i Karleby och i Helsingfors.
– Finländare borde köpa finländska produkter, sade till exempel Helsingforsaren Jouko Hartikainen till LF under jippots gång.
Enligt en färsk opinionsundersökning, som utförts på uppdrag av MTK vill dessutom de flesta – 84 procent av de tillfrågade – helt eller delvis, att våra bönder ska få en högre andel av matens pris än i dag.
En majoritet skulle också vara villig att betala ett högre pris för sin mat, förutsatt att förhöjningen går till bonden. Det sista är viktigt, konsumenterna i det här landet vet att högre priser i butiken inte är någon som helst garanti för att bonden får mer betalt.
Även en stor majoritet håller helt eller i stort sett med om att det måste vara möjligt att omförhandla prisöverenskommelser i snabb ordning, om livsmedelsproducenternas kostnader stiger i snabb takt.
Ännu en viktig sak som kom fram i opinionsundersökningen var att sådan mat som inte producerats enligt de krav som vår lagstiftning ställer på vår egen finländska produktion, inte bör importeras hit. Dessutom vill de flesta ha en inhemsk produktion av mat som minst täcker vår konsumtion och att vi ska minska vårt beroende av importerade produktionsinsatser.
Under coronapandemins tidiga skeden i mars i fjol definierade statsrådet livsmedelsproduktionen, jordbruket medräknat, som en kritisk, det vill säga viktig, bransch med tanke på samhällets funktion.
Nu har vi en situation då försörjningen åter är aktuell. Att vårbruket ens ska vara möjligt i vår, är inte bara i jordbrukets utan i hela samhällets intresse sett ur försörjningssynvinkel. Tack och lov följer försörjningsberedskapscentralen noggrant med utvecklingen för basproduktionen, dit jordbruket hör.
Juha Mantila som är beredskapssakkunnig vid försörjningsberedskapscentralens avdelning för primärproduktion uppger för LF att centralen som bäst utreder tillgången till så kallade kritiska produktionsinsatser och hur långt de räcker. Det har centralen i övrigt gjort kontinuerligt, bland annat som en följd av coronapandemin.
För utsädets del utreds till exempel behovet av att ta beredskapslagren i användning i vår. Där har centralen redan hunnit ganska långt, vilket beror på situationen i våras, då överskottet i de kommersiella lagren var ringa. Efter senaste sommars misslyckade odlingssäsong blev det klart att utsädet för vårspannmålen måste specialgranskas.
För andra produktionsinsatser kan läget vara mer komplicerat. Här gäller enligt Juha Mantila först och främst hur priserna utvecklas och hur det påverkar jordbrukarnas köpkraft. Medierna har rapporterat om att gödselfabriker begränsar eller helt lägger ned sin produktion på flera håll i Europa och övriga världen. I Finland överstiger dock volymen det inhemska förbrukningen och exporten är fortfarande omfattande.
Någon brist på hemmaplan när det gäller handelsgödsel kan man med andra ord inte ännu tala om enligt försörjningsberedskapscentralens uppgifter. I fall en sådan skulle uppstå så finns det i vilket fall som helst säkerhetslager också av råvaror för gödseltillverkning. Det samma gäller foderprotein: Säkerhetslager finns.
Däremot lagrar försörjningsberedskapscentralen inte foderspannmål, men nog spannmål för livsmedelskonsumtion.
I fall det blir aktuellt att öppna för säkerhetslagren, så är det försörjningsberedskapscentralen själv som skickar ett förslag till arbets- och näringsministeriet för bedömning. Det slutgiltiga beslutet fattar statsrådet.
Inför följande vår borde intresset för att göra avtal med djurbönderna om användning av stallgödsel emellertid också väcka intresse, närmast som alternativ till den dyra handelsgödseln.
Det är i vilket fall som helst uppenbart att pengarna har tagit slut för många gårdar. De övriga leden inom livsmedelskedjan måste nu inse att jordbrukarna har rätt till ett pris för sin vara som täcker produktionskostnaderna och som även ger bonden lön för mödan.
På producenthåll vet och förstår vi att priset för råvaran inte kan vara det samma som för den färdigt förädlade varan. I dagens läge finns det emellertid knappt något samband alls mellan råvarans och det förädlade livsmedlets pris i handeln.
Även bankerna måste komma emot med amorteringsuppskov och statsmakten med krishjälp eller tidigare stödutbetalningar. En signal om att statsrådet vid behov kan fatta beslut om öppning av säkerhetslagren vore också välkommen, åtminstone psykologiskt.