Ledaren:
Odlingsjorden är ändlig och borde behandlas som kritisk infrastruktur

Den 5 december uppmärksammades World Soil Day. En påminnelse om någonting som bär upp hela vår vardag, nämligen odlingsjorden under våra fötter. World Soil Day kallas på svenska för Internationella markdagen eller Världsjordsdagen och firas för att understryka vikten av friska jordar för mat, hälsa och miljö.

Dagen instiftades av FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO för att öka medvetenheten om jordens kritiska roll. FAO sammanfattar det brutalt enkelt: 95 procent av vår mat kommer från odlingsjordar. Samtidigt är en betydande del av odlingsjordarna globalt redan degraderade och den jord som väl förstörs låter sig inte snabbt ersättas.

Det kan ta upp till tusen år att bilda bara några få centimeter ny jord. I den tidsskalan blir förbrukningsvara nästan en absurd beskrivning. Vi lever av ett kapital som tar generationer att bygga upp, men som kan försvagas på några år av fel bruk eller förstås bli helt obrukbar som odlingsjord på grund av samhällsbyggande.

Odlingsjorden är också ett bra allmänt exempel på hur vetenskapligt tänkande har utvecklats under hundratals år. Att ett fenomen eller en dimension inte kan bestyrkas är inte ett bevis på att det inte existerar.

Förr i världen hade människor mer utrymme för fantasi och kanske en viss högaktning för jorden. I dag har vi i stället exakta DNA-analyser och bilder av mikrober, framtagna med mikroskop. Konklusionen av all forskning är nästan hisnande.

I en tesked matjord finns fler mikrober än det finns människor i världen. Det uppskattas att minst en fjärdedel av den biologiska mångfalden på vår planet finns just i odlingsjorden. Och dessutom vet vi att vi fortfarande bara känner till en bråkdel av detta myllrande liv.

Vi jordbrukare har daglig kontakt med jorden. Nästan all mat i världen kommer från jorden, oavsett kostvanor. Mikrober kommer in i oss via maten och någonstans där blir sambandet mellan odlingsjorden och människans inre tydligt. Tarmen och dess mikrober beskrivs till och med som människans andra hjärna. Jorden och tarmen har gemensamma beröringspunkter, eftersom mikroberna i båda två behöver fibrer.

Man kan kalla jorden för naturens hjärna så finjusterade är dess kopplingar: svamprötterna är som internet och järnväg, längs dem färdas både information och grundämnen. Jordens näringsväv är ett effektivt system, där samspelet mellan växten och jorden är oändligt intressant.

En växt med sin kloroplast är en riktig innovation – den producerar energi inte bara för sig själv utan även för andra och under markytan pågår ett ständigt utbyte som varken syns på satellitbilder eller i kvartalsrapporter.

Den biologiska väven inkluderar också nedbrytare, utan vilka ingenting på jorden skulle fungera. I odlingsjorden har daggmasken en central roll. Den luckrar upp, formar och förbättrar jorden, centimeter för centimeter. Det är sådant arbete vi borde tala mer om när vi talar om produktivitet och sådana system vi borde skydda när vi talar om utveckling.

Årets internationella fokus knyter ihop jordfrågan med urbanisering: “Healthy soils for healthy cities” och det är förstås också en relevant koppling. När odlingsjord permanent täcks av asfalt, betong och byggnader på grund av samhällsbyggande – när jorden förseglas – förloras jordens funktioner och de ekosystemtjänster den levererar.

Och det stannar inte i staden. Tvärtom sker expansionen ofta just där den bästa jorden finns, i kanten av tätorterna, nära infrastrukturen, där marken är lätt att bruka och logistik och marknad ligger inom räckhåll.

FAO pekar på att urban expansion fram till 2030 kan omvandla en stor del av världens åkermark och att den mark som tas i anspråk i genomsnitt är betydligt mer produktiv än världsgenomsnittet. Översatt till jordbrukarnas verklighet blir slutsatsen enkel. När vi bygger på odlingsjord är det sällan vilken mark som helst som försvinner. Det är ofta fråga om den allra bästa marken.

Det är här förhållningsättet och politiken behöver skifta perspektiv. Odlingsjorden måste behandlas som kritisk infrastruktur, lika samhällsbärande som vägar, järnvägar, elnät och vattenförsörjning. Om vi menar allvar med livsmedelstrygghet och försörjningsberedskap kan vi inte samtidigt göra oss beroende av att andra ska ha både vilja och möjlighet att sälja livsmedel till oss i varje läge.

En odlingsjord som bebyggs eller utarmas är ett strategiskt misstag som inte rättas till med ett budgetanslag nästa år. Det som går att ersätta kan man kanske chansa med. Det som tar tusen år eller mer att återskapa måste man vårda.

Jorden är inte förnybar i vår tidsskala. Och i det moderna samhället 2025 uppskattar vi fortfarande inte odlingsjorden tillräckligt mycket, trots att den bokstavligen är världens mest arbetande, mest levande och mest förbisedda resurs, men också en grund för allt vi äter och lever av.