Tidningen Helsingin Sanomat tar på ledarplats upp förhållandet mellan landsbygd och stad med utgångspunkt i vårt boende. Bakgrunden är att huvuddelen av de flesta finländarnas egendom är fast i hemmet. Bostadspriserna utvecklas i olika riktningar beroende på var i landet man befinner sig. Det kan bli en nationell utmaning. Orsaken är att det blir allt dyrare att byta bostad från en ort med låga bostadspriser, oftast glesbygd, till exempelvis huvudstadsregionen med betydligt högre priser. Det är ändå vad många gör idag, inte minst för jobbets skull.
Som HS påpekar har tidigare finanskriser ofta återspeglats också på bostadsmarknaden genom ett ras i efterfrågan. Så har inte varit fallet under senare år och nu under coronapandemin har efterfrågan på bostäder varit livlig och priserna stigit – i de växande tätorterna alltså.
En viktig orsak till ökad efterfrågan med efterföljande prishöjningar lär vara de låga räntorna och att bankerna gärna lånar ut pengar, detta i motsats till de krisperioder vi tidigare varit med om.
Man kunde kanske förvänta sig att lånemöjligheterna också skulle locka människor att tänka i alternativa banor, till exempel slå sig ner i vår landsbygd. Det finns exempel på det också, men mängden kan inte mäta sig med strömmen mot tätorterna och då i synnerhet huvudstadsregionen.
Under pandemin har vi visserligen upplevt en kraftig ökning i handeln med fritidsstugor i hela landet, men ändå vallfärdar man mot republikens huvudstad där genomsnittspriserna för att bo är dubbelt så höga som i den övriga delen av landet – genomsnittspriserna alltså.
Som HS också påpekar så är begreppet övriga landet något vilseledande. Det är nämligen också vissa växtcentrum som står för prisutvecklingen där. Det pågår alltså en ström i det mesta av landet från glesbygden till tätorten och på landsbasis mot huvudstadsregionen.
HS botemedel är att öka bostadsbyggandet i huvudstadsregionen. Det kan möjligtvis hjälpa där, men det är ingen medicin för glesbygden. Tvärtom ökar risken för att det blir ett ännu större tryck på att lämna glesbygden och i bästa fall hålla bostaden eller en del av fastigheten kvar för fritidsboende. Om fler bostäder i huvudstadsregionen dessutom leder till sänkta priser, så är risken överhängande, att priserna sjunker ytterligare i glesbygden.
Den parlamentariska arbetsgruppen för glesbygden (känd som HAMA) kom förra veckan ut med ett initiativ om att främja den så kallade ”multilokaliteten”, det vill säga en livsmiljö med flera olika platser som människor regelbundet rör sig mellan. Det kan till exempel handla om att tillbringa en del av året i en fritidsbostad eller en andra bostad.
Tidigare talade man om att luckra upp kommuntillhörigheten så att man kunde bli kommunmedlem i flera kommuner, men en arbetsgrupp kom under 2018 fram till att det inte är i enlighet med grundlagen.
Bland andra idéer som vädrats i arbetsgruppen för glesbygden återfinns, att de som flyttar dit kunde få lättnad i återbetalningen av studielån. Man talar om den norska modellen, eftersom lättnaden tillämpats i Norge i många år. Andra förslag är att arbetsgivaravgifterna kunde sänkas och att tjänstemän som arbetar i avlägsna områden kunde få fjärrortstillägg.
Nu i första hand ska arbetsgruppen i samarbete med undervisnings- och kulturministeriet främja ett försök med lättnader i studielån. I Norge har erfarenheterna varit positiva. Unga nyutbildade har slagit sig ner i Finnmark och Nord-Troms.
Förslagen är inte nya, men arbetsgruppen bad i höstas om en bedömning av professor Tuomas Ojanen om de kunde genomföras i enlighet med grundlagen. Det kan de i stort sett, men Ojanen rekommenderar att man börjar med försök. Med tanke på att åtgärdernas begränsade omfattning är det tillvägagångssättet dock för långsamt. Samtidigt som glesbygdskommunernas ekonomi fortsätter att försämras, fortsätter också avfolkningen.
I fjol vintras visade kommunernas bokslutsprognoser för 2019 rött i det mesta av landet. Under 2020 har läget förbättrats något, men det beror i huvudsak och ironiskt nog på grund av statens coronastöd. Det har således uppmärksammats att kommunerna knappt behövt ta lån i fjol för att täcka löpande utgifter, något kommuner inte borde behöva göra.
Hela Finland bör hållas bebott redan av säkerhetsskäl. Det har varit en allmän princip i debatten om landets säkerhet och försvar. Men också våra basnäringar som jord och skogsbruket och de familjer som är sysselsatta inom dem måste kunna existera i en levande landsbygd. Det är en förutsättning för vår självförsörjning.
Fortfarande står vi inför akuta åtgärder som måste vidtas i glesbygden. Således måste datakommunikationerna fungera och vägnätet vara i skick i hela landet, något som också SLC är inne på i sitt färska program inför kommunalvalet.
Befolkningsutvecklingen måste vändas i glesbygden. Den negativa utvecklingen med fler och fler äldre förstärks av de arbetsföra generationernas flytt till städerna. Här kan möjligtvis förslagen från den parlamentariska arbetsgruppen för glesbygden komma till sin rätt. Men då borde de verkställas så fort som möjligt.
Enligt utvecklingschef Mikko Mehtonen vid Kommunförbundet kommer stigande ålder och migration att kräva ”omfattande anpassningsåtgärder” av kommunerna i framtiden. Orsaken är att förändringarna i befolkningsstrukturen syns allt tydligare varje år i kommunernas ekonomiska siffror.
Finansminister Matti Vanhanen (cent) lyfte fram samma utmaningar på finansierings- och ledarskapsforumet Rafo tidigare i februari. Han efterlyste bland annat fart på både arbetskraftsinvandringen och nativiteten.
Ett sätt att öka befolkningen i glesbygdskommunerna vore att framhålla och främja det förmånliga boendet inte minst för invandrare. För att det ska fungera måste vi i alla fall kunna – och ha viljan – att erbjuda arbete just där.