Riksdagen hann godkänna en del ändringar i livsmedelsmarknadslagen i december i fjol. Ändringarna gäller jordbruksprodukter och livsmedel. Lagen stadfästes sista veckan i januari och träder huvudsakligen i kraft i november.
Det handlar om Finlands tillämpning av EU:s direktiv från 2019 om otillbörliga handelsmetoder inom livsmedelskedjan, det så kallade UTP-direktivet. Vi visste redan tidigare att lagstiftning behövs. Det självreglerande organet, nämnden för handelssed i livsmedelskedjan som fungerar i centralhandelskammarens regi, har tidigare anmärkt på förfaranden som strider mot god sed.
Vi fick en skärpt lagstiftning med livsmedelsmarknadslagen så sent som 2019, men många av de nödvändiga ändringarna blev då på hälft. Det verkar nu som om man genom lagstiftning äntligen får bukt med eller åtminstone lindrat några av de värsta orättvisorna.
Bland de viktigaste av de färska ändringarna är antagligen livsmedelsombudsmannens rätt att direkt förbjuda enskilda aktörer att fortsätta med förfaranden, som strider mot EU:s förordning om marknadsordning för jordbruksprodukter.
Förbuden tillämpas på all försäljning av jordbruksprodukter och livsmedel när köparen har större omsättning än säljaren och köparens omsättning är mer än två miljoner euro årligen. Regleringen gäller också den offentliga sektorn samt hotell- och restaurangbranschen. På grund av minimigränsen blir till exempel små kaféer, restauranger och kiosker utanför.
Livsmedelsombudsmannen kan också göra en framställan till marknadsdomstolen om påföljder i form av avgifter ifall överskridningen av EU:s förordning är allvarlig, har pågått länge eller har upprepats.
Avgiften är visserligen högst en procent av företagets årliga omsättning. En viktig sak är emellertid, att den berör också myndigheter i den offentliga upphandlingen. För dem är avgiften högst en procent av det årliga anskaffningsvärdet för de produkter som lagen berör.
I sitt utlåtande under jord- och skogsbruksministeriets beredning av regeringens proposition hade SLC i övrigt föreslagit en procent som minimum i stället för maximum.
Bland övriga förbättringar finns att betalningstiden för jordbruksprodukter eller livsmedel inte får överstiga 30 dagar efter leveransdagen eller den dag betalningsbeloppet fastställts. Här kommer visserligen några utmaningar inom branschen, där man måste se över betalningsrutinerna. Avsikten är att lösa frågan tillsammans med livsmedelsombudsmannen.
Köparen kan inte heller längre annullera en beställning av färskvaror med kortare varsel än 30 dagar. Det här har varit ett av de problem, kallad tvångsdelning (på finska ”pakkojako”), som speciellt grönsaksproducenter utsatts för – det vill säga att köparen annullerar en beställning med kort varsel för att köpa överskott billigt på annat håll eller för att köparens centralaffär kräver att få sälja av sitt eget lager.
En viktig precisering är också att parterna inte längre ensidigt kan ändra villkoren i ett köpeavtal. Hittills har det här tyvärr förekommit bland köparna. Köparen får inte heller påföra utgifter för leverantören som inte parterna har kommit överens om tidigare, till exempel ta betalt för marknadsföring, för utrymme i butiken eller kräva ersättning för svinn och återköp av osålda produkter. Även det har varit mer eller mindre utbrett tidigare.
Det nya tillägget att köparen skriftligt måste bekräfta villkoren i ett köpeavtal, när säljaren så begär, är också viktigt. Här återstår dock att se om det kommer att inverka på köparens vilja att göra köpeavtal direkt med producenterna framöver.
Enligt regeringens motiveringar till lagändringarna är skriftliga avtal mellan odlaren och dagligvaruhandeln till exempel sällsynta. Det vanligaste är i själva verket att skriftliga avtal inom växtproduktion och mindre dagligvarubutiker saknas. Det här trots att skriftliga avtal ska ingås redan enligt nuvarande lag. Det gäller visserligen ”medelstort eller större än medelstort företag inom livsmedelsindustrin eller parti- eller detaljhandeln”.
Vad gäller handelns marknadsföring av egna varumärken, så kallat private label, hänvisar man i lagändringarna till lagen om företagshemligheter. Enligt den får man inte obehörigt utnyttja eller röja företagshemligheter eller tekniska anvisningar.
Avsikten har närmast varit att komma åt handelskedjornas snabba lansering av liknande produkter under eget märke, efter att förädlingsindustrin har kunnat lansera en ny produkt på marknaden. Det här har bland annat urholkat lönsamheten i att satsa på produktutveckling för förädlingsindustrin.
Det är lite osäkert vilken inverkan den här nya skrivningen kommer att få i praktiken. Om effekten inte blir den önskade gäller det att hänvisa till regeringsprogrammet. Där heter det att dagligvaruhandelns överlägsna förhandlingsposition ska försvagas med hjälp av lagstiftning, bland annat i fråga om private label-produkter.
Det är förstås skäl att lägga märke till att det inte nödvändigtvis är samma aktörer som gör sig skyldiga till alla övertramp utan de sker inom kedjan som helhet. Nu blir det mycket långt upp till livsmedelsombudsmannen att använda den skärpta lagstiftningen och sina nya befogenheter för att få förbättringar till stånd och upprätthålla rättvisa.
Från jordbrukarhåll förväntar man sig att livsmedelsombudsmannens byrå för en dialog med livsmedelskedjan och försöker förklara lagens andemening och de nya paragrafernas innebörd.
Tidigare reformer inom lagstiftningen har inte hjälpt jordbukarna ur deras svaga förhandlingsposition i tillräcklig hög grad, något som bland annat Österbottens svenska producentförbund var inne på i ett uttalande från sitt höstmöte i december.
För att verkligen kunna hävda sig i prissättningen borde jordbrukarna få rätt att fatta gemensamma beslut om priser och utbud på sina produkter.