Strejken är över kunde man utropa onsdag förmiddag efter att uppgörelsen mellan postfacket PAU och servicearbetsgivarna Palta hade godkänts.
Efter senaste veckoslut hade parterna förhandlat intensivt och tisdag kväll kunde alltså riksförlikningsmannen Vuokko Piekkala ge ett tredje medlingsbud. Mycket tyder på att de involverade parterna också själva var medvetna om att konfliktens knäckfrågor inte stod i proportion till de samhälleliga följderna, i synnerhet inte efter en eventuell långvarig utvidgad strejk som dessutom backats upp av omfattande stödstrejker.
Bland annat var den tidigare FFC-basen Lauri Ihalainen inne på den frågan. Han var medlem i den grupp på fyra arbetsmarknadsveteraner som hade ombetts medla i konflikten.
Det är visserligen ren spekulation men en hel del tyder på att stödstrejkerna var avsedda att få arbetsgivarsidan att ge med sig i ett tidigt skede för att få ett snabbt slut på konflikten. Frågan är nämligen hur länge postfackets medlemmar, varav de flesta lågavlönade, skulle ha haft beredskap att strejka.
Det är utanför LF:s och SLC:s bevakningsområde att gå in och ta ställning till själva konflikten eller för någondera parten. Det skulle knappast heller gagna någon.
Något av det som hände var i alla fall intressant och antagligen ganska lärorikt ur en allmännare synvinkel. Det gäller till exempel hur litet olika parter känner till motpartens värderingar under en konflikt.
Dragkampen om de 700 paketsorterarna som Posten via sitt dotterbolag ensidigt ville flytta över i ett annat kollektivavtal ger till exempel anledning till undran. Oavsett hur få sorterarna är i det stora spelet, så handlar det här om en fråga där facket inte kan ge med sig.
Det var redan en stor eftergift från PAU när man accepterade medlingsbudet som de fyra veteranerna lade fram under förra veckoslutet. Budet gick i korthet ut på att paketsorterarna kunde höra till industrifacket under förutsättning att arbetsvillkoren inte försämras under avtalsperioden.
Närmast lika klart var det förstås i efterhand att Medieförbundet som paketsorterarnas nya arbetsgivarpart inte kunde godkänna den lösningen. Förbundet hade inte ens varit med om att förhandla och är inte medlem i Palta, som förhandlade för arbetsgivarna. Om Medieförbundet hade accepterat lösningen hade dessutom övriga fackanslutna inom branschen högst sannolikt krävt förbättringar också i sina arbetsvillkor.
Här finns säkert viktig lärdom också för jordbrukarna och våra företrädare: Lär känna din motpart! Många missförstånd, konflikter och långsint efterspel kunde säkert undvikas med den kännedomen.
Nu löste sig alltså knuten till sist så att det bolag under Posten som paketsorterarna arbetar för blir medlem i Palta i stället för Medieförbundet. Därigenom kunde man göra upp ett avtal.
Vad det politiska efterspelet blir återstår i skrivande stund att se. Men regeringen måste nog ta sitt ansvar som bolagsägare tydligare än hittills. Ägarstyrning är ordet.
Det har sagts att det är Posten själv och de anställda som förlorar det här spelet på längre sikt eftersom Posten blir utkonkurrerad. Det kan bli fallet i tätorterna. Men konkurrenterna kommer knappast och delar ut Landsbygdens Folk och annan post i glesbygden. Utan ägarstyrning, blir landsbygden förloraren, i det närmaste bokstavligen med skägget i postlådan.
Det här är också en orsak till att Posten behöver statlig finansiering. Då ska också skyldigheterna att sköta om postutdelningen i hela landet vara klara och entydiga.