Ledaren:
Jordbrukarna sitter på
värdefulla data – vem vill
betala för den informationen?

Jordbrukarna sitter på en hel del tillgångar – åkrar och skog, maskiner, producerade varor och kunskap. Dessutom sitter jordbrukarna på en massa data som de själva egentligen inte är medvetna om och kanske inte förstår värdet av.

Det handlar bland annat om data, information, som säkrar att våra livsmedel är trygga och säkra att äta. Ta till exempel användningen av antibiotika inom husdjursproduktionen. Ungefär 95 procent av den mjölk och det nötkött som produceras i Finland sker inom ramen för nationella systemet för uppföljning av nötboskapens hälsovård, Naseva.

Bland mycket annat innebär det att användningen av djurmediciner är dokumenterad och i de flesta fall också lagrad elektroniskt i nätet. Förutom medicinanvändningen används systemet för att hålla en strikt kontroll över läget för olika djursjukdomar. Denna data är guld värd för myndigheter, slakterier och för djurproducenterna själva då det gäller att förebygga djursjukdomar och se till att maten är trygg då den kommer fram till konsumenten.

Moderna ladugårdar med robotmjölkning är också guldgruvor då det gäller data. Mjölkningsrobotarna följer varje dag med exakt hur mycket korna mjölkar, vad de äter och med lite tilläggsutrustning kan robotarna i realtid analysera mjölken för att se om kon är brunstig eller om det verkar vara något fel med utfodringen. Den informationen hjälper främst mjölkproducenten att optimera produktionen, men är också värdefull i andra delar av livsmedelskedjan.

Inom växtodlingen är markkarteringen ett oumbärligt verktyg för att planera odlingen. Den ger svaret på vilken gödselgiva som skall användas på skiftet och huruvida kalkning behövs. Informationen om näringshalten i jorden är privat data som enbart tillhör jordbrukaren, men till exempel miljömyndigheterna skulle gärna ta del av den informationen.

Modern precisionsodling för med sig oanade möjligheter för hur data kan samlas upp och vad den kan användas till. Skördekartor från skördetröskor kan kombineras med satellitbilder över fälten under växtperioden för att göra odlingsplaner där gödsel- och utsädesgivan kan riktas exakt till rätt ställe på åkern. Traktorer kan mäta bränsleåtgången vid markbearbetning och därigenom bedöma om jorden har packningsskador eller inte.

All denna data kan föras samman, analyseras och användas för att optimera användningen av insatsmedel och göra förhoppningsvis ge en bättre skörd. Men som sagt, det finns också andra aktörer i livsmedelskedjan som är intresserade av denna data.

Konsumenterna blir till exempel allt mera intresserade av produkters miljöpåverkan och klimatavtryck. För att beräkna dessa måste data från olika källor sammanföras och jordbrukaren är i nyckelposition. Frågan är vem som skall koppla samman och analysera all denna data och vem som skall betala för den?

I vår vardag har vi genom byteshandel fått en rad till synes avgiftsfria tjänster såsom kartprogram i mobiltelefonen och sociala medier. Men priset är att multinationella jätteföretag vet precis var vi rör oss och vad vi gillar på nätet. För jordbrukarna gäller det att inte sälja sin data lika billigt som gemene man på sociala medier.