Biogasen har stor potential för det finländska lantbruket och i synnerhet för husdjursgårdarna. Det är inte enbart stallgödsel som kan användas som råvara till biogas, men stallgödsel är en - minst sagt - naturlig råvara och viktig komponent i biogasproduktionen. I Tyskland tillverkar man i och för sig biogas framgångsrikt med enbart vallfoder som råvara, med hjälp av så kallad torrötning. Till exempel energibolaget Nivos Oy här i Finland är också inne på samma linje. Biologiskt avfall kunde dessutom återanvändas i en biogasreaktor.
Men det är ändå husdjursgårdarna som får stallgödseln som en biprodukt av sin produktion och som avsevärt kunde höja nyttjandegraden på den tack vare just biogasproduktion. Stallgödseln används förstås redan i dag som åkergödsel men kunde alldeles väl gå via en rötkammare. Det är också husdjursgårdarna som i första hand håller vallodlingen i sina händer och som kunde hitta synergieffekter med den vallodling man har för husdjuren. Kanske genom flera skördar eller högre avkastande vallväxter.
Biogas är i och för sig inget nytt under solen, inte heller i vårt land. Det har funnits produktion och reaktorer redan länge. Men någon direkt slående lönsamhet i produktionen har det inte funnits och mycket i fråga om forskning och utveckling har hängt på olika tidsbundna projekt och eldsjälar som biogaspionjären Erkki Kalmari. Biogasens grundbekymmer är att det handlar om stora volymer massa och därför höga logistikkostnader. Ungefär på motsvarande sätt som med träflis, men förhållandet är närmast ännu sämre. Det är bland annat därför som det skulle finnas skäl för ett landstäckande nätverk av biogasreaktorer. Reaktorer som finns åtminstone i varje kommun, samarbeten några gårdar emellan eller i vissa fall till och med på gårdsnivå. Försörjningsberedskapen gällande biogas blir också avsevärt bättre om nätverket är landstäckande och innefattar ett större antal mindre eller medelstora reaktorer.
I biogasproduktion får man bäst lönsamhet genom att tillverka fordonsbränsle av gasen. Egen användning av det ifrågavarande bränslet är ändå det mest realistiska för många lantbrukare. Ur jordbrukets synvinkel måste det finnas möjlighet till att tanka biogasen på gården för att det ska bli realistiskt att konvertera gårdens fordon; traktorer, lastbilar och bilar till biogas. Men samtidigt tar man ju ett stort steg framåt i kretsloppstänkandet på gården. Det är få gårdar som ligger på en sådan plats att trafikmängderna skulle vara tillräckliga för en rationell försäljning till övriga trafikanter. Största delen av finländarna, och därmed bilarna, håller till i triangeln Helsingfors-Åbo-Tammerfors och just där finns det rätt få husdjursgårdar. Men när det gäller personbilstrafik med biogas i större utsträckning är det också fråga om en slags hönan-och-ägget-problematik. Så länge det inte finns tillräckligt med bilar som använder biogas, finns det inte tillräckligt med produktion och tankningsstationer - och tvärtom.
Det händer även saker med naturgasen. Den finländska gasmarknaden har öppnat upp sedan senaste årsskifte och statsägda Gasum har inte längre importmonopol på gas i Finland. Balticconnector, gasledningen som går mellan Ingå och Paldiski, har kopplats ihop oss med Baltikum. Priset på naturgas har redan kommit ner en del och när vi inom ett par år blir ihopkopplade med Tyskland och hela den europeiska gasmarknaden kommer priset sannolikt ner ytterligare. Efter det är det inte sagt att naturgasen som importeras nödvändigtvis härstammar från Ryssland. Såväl natur- som biogas är i själva verket metangas och kan naturgas löpa genom ett gasrör så kan givetvis också biogas göra det.
Arbetsgruppen för biogas, som tog sin an regeringsprogrammets ambitiösa skrivningar om saken, gav sitt betänkande i slutet av januari. Resurser finns för biogasprojekt redan för innevarande år. I och för sig kan de användas också senare, men varför vänta ytterligare? Om bara tjänstemännen fick saker och ting framåt kunde investeringarna börja förverkligas redan i år. Intresse finns det och många projekt har redan legat på ritbordet en längre tid. Eftersom det fanns ett stort samförstånd om biogasen när regeringsprogrammet skrevs för ett drygt år sedan är det konstigt att saker och ting gått så trögt på den här fronten sedan dess. En viktig sak som fortfarande (också) hänger i luften är hur biogasen ska hanteras ifråga om beskattning. Biogas är i det här hänseendet en del av en större helhet, där både beskattning av bränsle för trafik och bränsle för uppvärmning måste beaktas.
Under den här regeringsperioden kommer det att fattas beslut som sannolikt får avgörande betydelse för hur biogasproduktionen och -användningen kommer att utvecklas i Finland långt in i framtiden. Det är åtminstone vad regeringsprogrammet utlovar. Om inte en regering med den rådande regeringsbasen har beredskap att fatta gynnsamma beslut för utveckling av biogasproduktionen och -användningen så är det svårt att se med vilken regeringsbas det går att göra.
Det som vi inte behöver just nu är tekniska eller storleksmässiga begränsningar som gallrar bort aktörer av en viss storlek eller en viss råvara. Trots att subventioner behövs för att väcka intresset för biogas så måste ändå marknadsekonomin ges utrymme att verka, inte minst på längre sikt. I den vid det här laget klassiska musikalen ”Kristina från Duvemåla”, baserad på Vilhelm Mobergs romansvit, sjunger Peter Jöback om guldet som blev till sand. Vi får hoppas att det inte går på samma sätt med lantbrukets gröna guld, biogasen.