Ledaren:
Finland måste säkra jordbrukets möjligheter och förhandlingsposition

EU:s kommande jordbrukspolitik börjar ta form, men den avgörande frågan är fortfarande öppen: hur mycket pengar ska bära upp ambitionerna? För Finland och vårt jord- och skogsbruksministerium gäller det nu att säkra både finansieringen och jordbrukets ställning i den nationella fördelningen.

När EU:s jordbruksministrar den 26 oktober enades om en partiell förhandlingsposition för jordbrukspolitiken efter 2027 togs ett steg framåt. Däremot lämnades finansieringen utanför uppgörelsen.

Den avgörs först i förhandlingarna om unionens långtidsbudget för 2028-2034. Därmed återstår också en stor del av osäkerheten för de lantbrukare som ska planera sin verksamhet under nästa årtionde.

Det finns goda skäl till att utveckla jordbrukspolitiken. Reglerna behöver bli begripligare, administrationen lättare och möjligheterna större att beakta olika produktionsförhållanden.

För ett land med Finlands klimat och avstånd är nationellt handlingsutrymme ytterst värdefullt. Gemensamma mål får helt enkelt större trovärdighet när vägen till dem kan anpassas till verkligheten på gårdarna.

Men flexibiliteten har också en annan sida. Enligt den föreslagna modellen ska jordbruk och landsbygdsutveckling ingå i bredare nationella och regionala partnerskapsplaner tillsammans med flera andra politikområden. Jordbrukets nuvarande och bekanta tvåpelarstruktur skulle alltså försvinna. Hur mycket som slutligen öronmärks för jordbrukarnas stöd är trots allt ännu föremål för förhandlingar.

Här en risk för eller chans till – beroende på hur man ser det – att en del av kampen om resurserna flyttas från Bryssel till Helsingfors.

Om finansieringen ska prioriteras inom större nationella helheter behöver regeringen förklara hur jordbrukets och landsbygdens behov ska tryggas. Möjligheten att anpassa politiken måste följas av ett tydligt ansvar för dess resultat. Och den frågan är redan aktuell.

I den finländska beredningen eftersträvas ett begränsat antal större insatser med stort genomslag. Finansministeriet samordnar arbetet och ett utkast till partnerskapsplan ska tas fram våren 2027.

Regeringen har samtidigt uttalat att utvecklingsåtgärder för landsbygden och regionerna ska tryggas. I det läge som just nu råder i Finland är det nära till hands att betydande regionalpolitiska satsningar görs närmast i östra Finland.

Större helheter kan ge bättre samordning. Samtidigt måste deras genomslag bedömas utifrån vad de åstadkommer också utanför tillväxtcentrumen.

En investering på en gård eller i ett lokalt livsmedelsföretag kan vara liten i statens kalkyl men avgörande för produktionen, sysselsättningen och framtidstron på orten. Beredningen behöver kunna fånga den nyttan.

Finlands linje måste därför omfatta mer än en ambition om ett gott samlat förhandlingsresultat. Det behövs besked om hur gårdarnas inkomster, investeringar och miljöarbete ska kunna finansieras och hur landsbygdens utveckling ska få ett tillräckligt utrymme.

Dessa behov hänger samman. En gård behöver både en bärkraftig produktion och ett fungerande samhälle omkring sig.

Samtidigt har Finland ett starkt intresse av att jordbrukspolitiken förblir gemensam. Skillnader i medlemsländernas statsfinanser får inte bli avgörande för lantbrukarnas konkurrensvillkor. Nationell anpassning behöver därför vila på en tillräcklig gemensam finansiering och tydliga europeiska spelregler.

För lantbrukaren handlar det här ytterst om möjligheten att fatta långsiktiga beslut. En generationsväxling, en ny ladugård eller en satsning på markens bördighet sträcker sig långt bortom en enskild budget. Osäkerhet om framtida villkor gör också välmotiverade investeringar svårare att genomföra.

Regeringens uppgift är nu att förena förhandlingarna i Bryssel med en öppen diskussion om prioriteringarna här hemma. Producenterna och landsbygdens aktörer behöver få påverka medan alternativen fortfarande är öppna. Ett hållbart resultat måste ge dem tillräcklig klarhet för att våga fortsätta och utveckla verksamheten.