Finland har förhållandevis stora kolsänkor i sina skogar. De senaste åren har de finländska skogarna bundit i medeltal en tredjedel av landets koldioxidutsläpp. Nu kommer skogens kolsänkor igen upp på förhandlingsbordet i Bryssel i och med EU:s klimatpaket som EU-kommissionen lanserar den 14 juli.
Förra veckan höll EU-kommissionens viceordförande Franz Timmermans en presentation där han resonerade kring klimatpaketet och vilken omfattning det ska ha (LF 21.5). EU ska också förnya LULUCF-förordningen som berör skogsbruket och markanvändningen. Finland har tidigare haft bekymmer med beräkningssätten för skogens kolsänkor. Som referensperiod har man nämligen använt perioden 2000-2009, då det höggs relativt lite i de finländska skogarna och nettokolsänkan blev därför stor. Nu då avverkningarna igen är på en mer normal nivå finns det därför en risk för att Finlands skogar, beroende på EU:s framtida beräkningssätt, till och med kan bli en utsläppskälla. Trots att tillväxten i skogarna fortfarande är större än avverkningarna. Enligt uppgift är EU-kommissionens avsikt med reformarbetet att förenkla och att eventuellt också ta med jordbruket här.
Under arbetets gång kan det ändå dyka upp nya utmaningar, som till exempel en gemensam målsättning för kolsänkor. EU har hittills räknat kolsänkorna landsvis och inte heller satt begränsningar för hur respektive medlemsland använder sina skogar. Finland har traditionellt vidhållit att EU:s maktbefogenheter inte ska sträcka sig till skogsbruket och skogspolitiken, men under de senaste åren verkar trycket på den här punkten ändå ökat från andra medlemsländer och aktörer. I till exempel Mellan- och Sydeuropa har man rätt så annorlunda skogar jämfört med våra ekonomiskogar och generellt ett annat synsätt på hur skogen ska förvaltas. Förhållandena varierar så mycket i EU att ett förenhetligande av skogspolitiken sannolikt är dömt att misslyckas.
Finland anser att EU:s klimatåtgärder bör fokusera på att minska utsläppen, inte på kolsänkorna. Hittills har EU gett kolsänkorna en marginell roll i de åtgärdspaket man lanserat för att uppnå koldioxidneutralitet per 2050. Det är samtidigt ett ofrånkomligt faktum att kolneutralitet inte är möjligt utan kolsänkor. Alla koldioxidutsläpp får man helt enkelt inte ner till noll och därför behövs kolsänkor, de måste kunna förvaltas och upprätthållas. Innan den fossila ekonomin är avvecklad, och dit är vägen fortfarande såväl lång som krokig inom många områden, så har kolsänkorna avgörande betydelse för hur stor mängd växthusgaser som bildas i atmosfären. Det gäller förstås inte bara EU utan hela världen. Inte minst gäller det Finland som har som målsättning att vara koldioxidneutralt redan 2035.
Finland har inte en mekanism som reglerar skogens avverkningsmängder med tanke på kolsänkorna. Som det är nu regleras avverkningarna enbart av marknaden, utbud och efterfrågan. Här anser vi att skogsägarna är de som kan sköta skogen bäst, också med hänseende till kolsänkorna. En uppenbar risk med det sättet att tänka är ändå att skogens kolsänkor inte ges det värde de förtjänar. Den internationella utsläppshandeln har visat att den fungerar och är effektiv då det kommer till prissättning och minskning av koldioxidutsläppen. Ett aktuellt exempel på det härifrån Finland är torven. Om vi vill att kolsänkorna ska värdesättas och utökas i framtiden så bör vi överväga att konstruera en marknadsmekanism för dem. Kolsänkorna i de finländska skogarna är en värdefull resurs vars värde inte får schabblas bort i någon administrativ beräkningsmodell.