Regeringen och regeringspartierna enades i början av den här veckan om en färdplan för ett klimatneutralt Finland senast 2035 jämte bilagan Färdplan för hållbar beskattning.
Regeringen har en massa ambitioner i och för sig i en förnuftig och rätt riktning. De berör också jord- och skogsbruket. Även om det vid en första anblick inte är riktigt lätt att få grepp om vad som hänger ihop med vad så klarnar det så småningom att regeringen har försökt balansera utvecklingen så att de önskade åtgärderna verkställs stegvis och på ett kontrollerat sätt.
Det är också regeringens avsikt att delvis ordna finansiering av omställningsprocesserna med medel från en klimatfond samt EU:s nya fond Just Transition fund för stöd.
Bland de mera konkreta åtgärder regeringen tänker jobba för är i alla fall att främja biogas och träbygge samt mer beskogning och stöd för att gödsla med aska.
De är alla helt gångbara åtgärder, det finns oanvänd mark i dag som mycket väl kan beskogas och vi har ännu metoder för att öka skogens tillväxt, till exempel genom att sprida aska från förbränningen av förnybart biobränsle på torvmark.
I det sammanhanget kan nämnas att torvmark av många anses lämpad för kontinuerlig beståndsvård, som ofta kallas hyggesfritt skogsbruk. Låt vara att det inte hör direkt hit men för att vi ska kunna befrämja ett hållbart skogsbruk ytterligare, måste vi i alla fall satsa på mångsidigare förnyelse. Om utvecklingen fortsätter som hittills finns det en risk att våra skogar kommer att domineras allt mer av monokulturer, främst gran.
Vad gäller biogasens främjande så har vi ännu en väg att gå, det lät också den arbetsgrupp som kom med sin rapport nyligen förstå. Det är närmast frågan om hur småskaliga biogasanläggningar, det är ekonomiskt lönsamt att installera. Standardlösningar finns i alla fall på anläggningar som lämpar sig för knappa sjuttiotalet kor för att ta ett exempel. Om ska kunna utnyttja alla sidoprodukter och -effekter från biogasen måste vi dock troligtvis granska hur man ännu kan utveckla den tekniska och logistiska nivån. Men det handlar nog också om vilja.
Att regeringen dessutom ämnar sänka elskatten torde gynna vår konkurrenskraft. Åtminstone vår växthusodling torde kunna dra nytta av sänkningen. Nu är det bara att hoppas att det inkomstbortfall för staten, sänkningen för med sig, inte ska kompenseras med andra åtgärder som fördyrar produktionen. En viss risk finns eftersom sänkningen ska vara ”kostnadsneutral”.
För torvens del har en dragkamp pågått främst mellan de två regeringspartierna gröna och centern. Nu blev det kompromisser i färdplanen, som går ut på att användningen av torv åtminstone måste halveras före 2030. Med god vilja kan man i alla fall läsa färdplanen så att det främst är förbränningen av torv som regeringen är ute efter. En arbetsgrupp ska reda ut hur man kan använda torv för andra produkter än för bränsle.
Inom basnäringarna torde vi än så länge vara beroende av torv, bland annat som strömaterial och som jordförbättring, men då ingår ju också torven i kretsloppet.
Antagligen måste vi dock vara beredda på att torv så småningom fasas ut som uppvärmningsbränsle.
Som SLC:s ordförande Mats Nylund säger på annan plats i veckans tidning så får regeringens klimatåtgärder på inga villkor äventyra matproduktionen. Det skulle inte gynna vårt klimat på något sätt, tvärtom. Dessutom så skulle det vara att flytta ansvaret för vår försörjning med allt vad det innebär av klimat- och miljömässiga konsekvenser utanför landets gränser. Det är knappast heller regeringens avsikt och åtminstone just nu finns det inget som tyder på att kommande regeringar skulle gå in för en radikalare linje, om de nu planerade åtgärderna har önskad effekt.