De höga bränslepriserna känns också i hushållens ekonomi, men slår särskilt hårt mot transportbranschen samt jord- och skogsbruket. För landsbygdens företag är bränslet en nödvändig produktionsinsats. När kostnaderna stiger måste också möjligheten att få betalt för arbetet följa med.
Enligt Statistikcentralen steg dieselns genomsnittliga konsumentpris i september till omkring 2,40 euro per liter. Den lätta brännoljan var samtidigt omkring 64 procent dyrare än ett år tidigare och ligger nu på närmare 2 euro per liter.
Bakom procenttalen finns gårdar, entreprenörer och åkerier som måste betala räkningen långt innan de får inkomsterna från sitt arbete. En lastbil kan inte leverera utan bränsle. Traktorn måste ut på åkern när vädret tillåter och skogsmaskinen behöver energi för varje arbetstimme.
I jordbruket förstärks dessutom kostnadstrycket nu av en höst med rätt så besvärliga skördeförhållanden i stora delar av landet. Spannmål med hög vattenhalt kräver mer torkning, samtidigt som varje liter brännolja kostar mer. Den som redan har lagt ut pengar på utsäde, gödsel och växtskydd kan knappast lämna skörden på åkern för att torkningen blivit dyr.
Hur hårt prisökningen slår avgörs också av avtalen. I många verksamheter används bränsletillägg eller kostnadsindex för att föra ökade utgifter vidare till kunden. Även inom transportbranschen är sådana klausuler vanliga, men de omfattar inte alla avtal. Ett index ger dessutom skydd först när det faktiskt får genomslag i ersättningen.
Lantbrukaren har sällan en motsvarande automatisk koppling mellan bränsleräkningen och priset på spannmål, mjölk eller kött. Skogsägaren kan inte heller förutsätta att dyrare avverkning och transporter motsvaras av ett högre virkespris. Om andra led i kedjan kan justera sina ersättningar medan producentens pris står stilla, hamnar en större del av kostnaden hos den som har minst möjlighet att påverka den.
Det här är förstås en fråga om hur riskerna fördelas. Företagaren ska naturligtvis arbeta effektivt, planera körningarna och undvika onödig förbrukning. Men effektivisering kan inte kompensera hur stora kostnadsökningar som helst.
En välskött gård kan också få likviditetsproblem när utgifterna stiger snabbt och produktpriserna släpar efter. Därför behöver livsmedels- och skogskedjornas avtal ge bättre utrymme för att hantera kraftiga förändringar i insatskostnaderna. Där kostnadsindex används ska de vara tydliga och slå igenom utan oskäliga dröjsmål. Där sådana mekanismer saknas behöver köpare och producenter hitta fungerande sätt att dela risken. Ingen del av kedjan blir långsiktigt stark av att leverantörens marginal försvinner.
Också politiken behöver beakta följderna för landsbygdens företag. Beslut som påverkar bränslekostnaderna måste bedömas mot näringarnas faktiska lönsamhet och tillgången till alternativ.
Investeringar i energieffektivitet och nya energilösningar är viktiga och kunde bidra med förbättring av lönsamheten på längre sikt, men de kräver ändå kapital och tid. På de flesta gårdar finns inte någondera just nu och därför borde man kanske närmast fokusera på snabbare lösningar.
Från de olika riksdagspartierna har det i offentligheten figurerat en del olika förslag och enligt uppgift försöker regeringen också nå samförstånd om ett sätt att stöda branscher som drabbats speciellt hårt av de höga bränslepriserna.
Finlands matproduktion, virkesförsörjning och transporter bygger på att arbetet kan utföras också när energin är dyr. Då måste ersättningen bära kostnaderna. Försörjningsberedskapen och en levande landsbygd förutsätter att företagen som håller hjulen i gång har råd att fortsätta med det.