Risken för att bondekåren i Finland just nu står in för en av sina största utmaningar på många år är överhängande.
Vi trodde väl att de värsta kriserna var över för den här gången när åren 2019 och 2020 gav något som kan kallas normala skördar efter de två extrema åren, 2017 och 2018. Även coronakrisen har vi hittills lyckats komma någorlunda helskinnade igenom trots en omfattande oro våren 2020.
Så kom detta år med kall vår och försommar efterföljda av torr och het sommar. Många skiften måste sås om i år utan att det gav utdelning senare: när grödorna brådmognade och det började bli dags att skörda kom sedan regnet och fullbordade eländet. Inte bara mängderna blev små, kvaliteten blev också lidande.
Hade det varit första dåliga året efter en rad med flera goda år hade kåren säkert klagat, förvisso, men ändå kunnat se fram emot en ny chans i vår. Nu är många gårdar emellertid i ett läge då kassa, lager, säkerheter och övriga reserver har sinat. Det gäller inte alla, men många.
Skördemängderna och även kvaliteten varierar visserligen mycket, men för hela landet räknar man med en av de sämsta skördarna sedan vi blev EU-medlemmar 1995.
En del spannmålsgårdar har, trots bra priser för grödorna, inte tillräcklig vara att sälja för att täcka sina utgifter.
Samtidigt måste många husdjursgårdar antagligen betala dyrt för att få tillräckligt med foder till följande växtsäsong. Till saken hör att Kina för tillfället köper upp foder för sin egen produktion och därmed är med om att trissa upp priserna på världsmarknaden, eftersom utbudet är begränsat.
Det sätter grisuppfödarna i en ännu mer prekär situation att det råder gott om utbud på gris och griskött inom EU för tillfället, vilket håller priserna nere. Det blir alltså höga foderkostnader som inte går att finansiera med högre köttpriser.
Medan den sista vallskörden efter den torra sommaren 2018 bättrade betydligt på situationen för boskapsgårdarna då, blev andra vallskörden inget vidare i år, låt vara att variationer förekommer. Sommartorkan inverkade också negativt på kornas avkastning samt mjölkens protein- och fetthalt.
Mjölkproduktionen har de facto varit sjunkande i år jämfört med tidigare, cirka tre och en halv procent. Trots att konsumtionen av flytande mjölk har minskat har den samlade konsumtionen av mjölkprodukter ändå hållits på någorlunda samma nivå.
Men medan producentpriset ännu 2014 just före det ryska importförbudet var över 45 cent per liter är nuvarande E-klasspris under 35 cent. Nu har dessutom produktionsinsatserna och investeringskostnaderna stigit och den utvecklingen fortsätter. I synnerhet de skuldsatta gårdarna har en svår tid framför sig. Situationen bör åtgärdas för att hejda en sänkning som äventyrar självförsörjningen på mjölk.
Priserna på handelsgödsel har mer än fördubblats sedan i fjol och även andra produktionsinsatser har blivit dyrare. Det gäller inte minst energin, som väntas stiga ännu.
Hur ska bönderna finansiera vårsådden 2022?
Våra forskningsinstitut, närmast PTT, har kommit ut med prognoser som ger vid handen att matpriserna kommer att stiga i vinter. Huvudorsaken torde dock vara stigande efterfrågan i proportion till utbudet. För de flesta livsmedlen är sambandet mellan bondens pris och den slutliga varans pris i butiken såpass obefintligt att det inte borde vara motiverat att tala om prishöjningar för konsumenten bara för att bönderna behöver ett skäligt pris för sin råvara.
Således framhåller också PTT att högre konsumentpriser visserligen öppnar en möjlighet för högre producentpriser, men det är alltså ingen automatik. Däremot bekräftar det här indirekt, att affärernas billigkampanjer sätter stopp för nödvändiga höjningar av producentpriserna, något som affärerna låter bli att komma in på i sin propaganda. Hittills har de blott nöjt sig med påståendet att deras kampanjer inte drabbar producentpriserna.
Det var i övrigt ganska talande att en konsument som intervjuades i ett teveinslag för någon vecka sedan var tveksam till om hen var beredd att betala mer för maten för böndernas skull. Det finns ju ingen garanti för att prisförhöjningen faktiskt går till bönderna, var konsumentens svar på en direkt fråga.
Ingen kunde ha sagt det tydligare.
Producentrörelsen har gått ut med krav på snabba åtgärder för att hjälpa jordbrukarna och för att undvika konkurser. Kraven är bekanta från tidigare kriser, till exempel direkta krisstöd och amorteringsuppskov.
Både SLC och MTK har dock framhållit att de verkliga problemen fortfarande och framförallt finns i prissättningen av de varor som kommer från gårdarna. På den punkten blev Finlands producentrörelses inflytande vingklippt efter EU-medlemskapet, vilket har varit ett hinder för utvecklandet av en skälig prissättning.
Det blev kartellbildning att ställa gemensamma krav på specifika prisnivåer eller ens komma med gemensamma rekommendationer. Den begränsningen har våra myndigheter och vissa av våra politiker förstått att hålla efter med ett nitiskt engagemang och den har inte ändrats med EU:s UTP-direktiv.
Röster, bland annat i Maaseudun Tulevaisuus, har nu höjts för att den bondeägda livsmedelsindustrin bör reagera och ställa upp för sina ägare. Det är helt logiskt: om det inte finns gårdar för att producera råvara i det här landet, tar det knappast många år innan vi också är utan någon livsmedelsindustri av betydelse. Jo, vi kanske kan importera råvaror och förädla dem här, men det kommer knappast att ta länge innan råvaruimporten är utbytt med import av färdigt förädlade varor.
Genom historien har bönderna vädjat till statsmaktens och handelns ansvar när det gäller en rättvis fördelning av varans pris. För att få en bestående förändring till stånd måste bönderna i alla fall återfå rätten att besluta gemensamt om produktionsmängder och prissättning av sin vara.