I morgon har alla ”skogens vänner” bjudits in för att delta i ”medborgarnas” och ”medborgarorganisationernas” ställningstagande ”Våra skogar”. Platsen är Senatstorget i Helsingfors, antagligen så långt borta från skogen som man kan vistas på det finländska fastlandet, om man nu inte räknar med kalfjällen i norr. Beskyddare är ärkebiskop emeritus Kari Mäkinen och bland programledarna finns Johanna Storck.
I sitt ställningstagande vill våra skogsvänner förbjuda kalhyggen, men nu begränsar man sig inte till de statsägda skogarna så som tidigare, utan det heter ”kalhyggen bör tillåtas bara i vissa fall, såsom vid angrepp av rotröta i skogar med endast ett trädslag.”
Och inte nog med det, utan: ”Statsstöden för iståndsättning av diken, skogsplantering på öppna ytor och skötsel av ungskog bör upphöra”.
Det heter vidare att olika aktörers behov och intressen med anknytning till skogen bör beaktas både på statsägd och privat mark. ”Dialogen mellan skogsägare, olika skogsanvändare och skogsyrkesmän bör stödas i syfte att förhindra splittringen av skogsmarken och öka förtroendet och tilliten för allas bästa”.
Ja, det var då en märklig dialog. All respekt och förståelse för att skogsägarna och allmänheten ska tala med varandra. Men det betyder väl i så fall också att man talar med skogsägarna, innan man går ut och kräver att de viktigaste åtgärderna som finns för en god och hållbar skogsvård ska avskaffas eller förbjudas.
Det stämmer antagligen att man kan upprätthålla ett livsdugligt trädbestånd på vissa figurer i skogen utan kalhyggen, det vill säga skogsförnyelse. Erfarenheten har dock visat att alternativen, närmast kontinuerligt eller hyggesfritt skogsbruk, inte kan vara huvudregel om vi ska upprätthålla en livskraftig skog med god tillväxt.
Och när det i ställningstagandet heter att statsstöd för åtminstone skogsplantering på öppna ytor och skötsel av ungskog ska upphöra, tvingas man ställa frågan: Vad i fridens namn menar ni?
Det är inte minst dylika påhopp som gör att nackhåren på många skogsägare reser sig när de hör om kampanjer där allmänheten ska ut och röra på sig i skogen eller förslag om att allemansrätten ska med på Unescos världsarvslista över immateriella kulturarv.
Det är väldigt synd, eftersom allemansrätten i sig är en god sak, värd att värna om.
Ställningstagandet som ska samla folk i morgon går emellertid ut på att inskränka den enskilda skogsägarens rätt att disponera över sin skog, att bruka den som ett levebröd. Sådant har inget med allemansrätten att göra.
Man skulle kanske kunna förstå människorna bakom ställningstagandet om skogsägarna hade skövlat och kalhuggit skogen vitt och brett, men så är det ju inte. Kalytorna står för mindre än en procent av vår skogsareal. Den genomsnittliga ytan på våra kalhyggen rör sig mellan en och halvannan hektar. Ytan är inte heller kal för all framtid. Skogsägaren är skyldig att förnya skogen, naturligt eller genom plantering på egen bekostnad. Skogsägaren får nämligen inte stöd för plantering utom i undantagsfall.
Idén med vårt skogsbruk, som vi faktiskt har utfört enligt noggranna anvisningar från myndigheter och sakkunniga under många decennier, är att alltid gynna de träd som växer bäst och låter dem bilda grunden för följande generation efter ett hygge.
Liknande aktioner som morgondagens i Helsingfors men med motsatt budskap ordnades faktiskt för ett antal decennier sedan ute i landet och i skogarna för att övertyga både beslutsfattare och vanligt folk om att vårt virkesförråd höll på att förfalla. Vi tog ut de bästa och största träden ur skogen och lämnade det sämre materialet kvar, som sedan gav frön för skogsförnyelsen.
En av dem som gjorde sig till talesman för en annan metod var professor Erkki Kalela som också var en av frontfigurerna i den stora skogsmarschen 1950, där nästan en halv miljon finländare deltog och skogsvård blev utfört på 60.000 hektar under sex dagar.
Budskapet var att man gynnar de bästa träden i skogen genom att låta dem stå kvar till sist. Först röjer man i plant- och ungskogen, det här är en mycket viktig åtgärd för att ett livsdugligt och kraftigt trädbestånd ska växa upp. Det är därför det ingår i åtgärder som man kan få stöd för.
Sedan gallrar man några gånger och först sedan lämnar man kvar en fröträdsställning i skogen med de bästa träden som ger frön för förnyelse. När det finns ett livskraftigt bestånd av plantor under avverkar man de stora träden. Då uppstår det som vi kallar en kalyta, men egentligen så ska ytan redan vara täckt av plantor. Om inte så planterar man eller kompletterar med planteringar.
Det finns professorer, som hävdar att fördelarna med den här formen av skogsbruk inte har bevisats vetenskapligt. Verkligheten talar dock sitt eget språk: Vi avverkar mer än tidigare, men tillväxten är så pass mycket större att virkesförrådet hela tiden ökar. Det har ökat med mer än en tredjedel, 40 procent, under 40 år.
Av de här orsakerna måste och ska det också vara möjligt för dem som äger skog att sköta den på ett ekonomiskt rationellt sätt. För många skogsägare är skogen fortfarande en tillgång som är nödvändig för utkomsten eller en reserv man kan luta sig mot när övrig verksamhet går dåligt. Det har till exempel varit fallet med jordbruket nu under ett antal år.
Numera ger skogslagstiftningen dessutom skogsägarna stor frihet att använda alternativa metoder och plantera en mångfald av trädslag. Det finns alltså rum att välja sina egna vägar för den som vill. Men det ska vara frivilligt.