Vi trodde kanske tidigare i höst att vårt finländska jord- och skogsbruk inte anses vara boven när vi diskuterar åtgärder för att stävja klimatförändringen efter den internationella klimatpanelen IPCC:s rapport.
Kverulerandet om att vi ska äta mindre kött och om att man inte får avverka skog har i alla fall fortsatt. Det är inte att undra på om jordbrukarkåren ibland får en känsla av att slåss mot väderkvarnar.
Inte nog med att lönsamheten är i botten, för vissa produktionsgrenar rentav på minus, trots att vi i åratal försökt rikta uppmärksamheten på att vi måste få en rättvisare fördelning av matens slutpris.
Ibland ligger det tyvärr alltför nära till hands att vissa aktivister eller organisationer kör ut med budskap som de i grund och botten vet att inte håller, detta för att upprätthålla dramatiken i samhällsdebatten och därmed intresset för sin egen existens.
I tidigare sammanhang, bland annat i denna tidning, har det till exempel kommit fram att åtminstone WWF är medveten om att det inte är finländsk boskapshållning som är boven när det gäller klimatuppvärmningen. Samtidigt håller vi också på att minska andelen soja betydligt i utfodringen av både svin och fjäderfä.
När det gäller skogen borde vi vara överens om att det är växande skog som är en riktig och viktig kolsänka. Men det oaktat började självaste ordföranden för Finlands klimatpanel, professor Markku Ollikainen vid Helsingfors universitet, torpedera våra strävanden att använda skogen som källa för förnybara material. Detta så gott som genast efter att den internationella klimatpanelen kom ut med sin rapport tidigare i höstas.
Något av bottnen i hela debatten var i alla fall några ”forskningsresultat” som också behandlades i finlandssvenska medier nyligen om att nötkött och mjölkprodukter ”står för merparten av dietens klimatavtryck”. Bland orsakerna härtill räknades också foderproduktionen upp, närmare uttryckt att regnskogar skövlas i tropiska områden för att producera soja.
Detta alltså trots att användningen av soja är minimal i den finländsks boskapshållningen, som mycket långt baserar sig på kolsänkande vall som också fungerar som växttäcke. Det värsta är att det bland annat är på basis av dylika påståenden som man håller fast vid att kött och mjölkprodukter står för en stor del av klimatavtrycket.
Inte är det väl bara så att när vi äntligen lyckats visa att vi är bra på att ta hand om djuren och sköter om deras välmående, så är det fel på djurhållningens klimatpåverkan – och vice versa?
På ÖSP:s höstmöte tidigare den här veckan försökte deltagarna i en intensiv diskussion om jord- och skogsbruket i den allmänna opinionen komma fram till några gemensamma slutsatser om hur näringen kan lyckas styra in debatten i medierna i konstruktivare banor, inte minst de sociala medierna.
Det känns faktiskt ibland som om vi börjar komma ut på ett plan där ingen längre klarar av ett vanligt liv.
Tyvärr är det ingen lätt uppgift. Vi människor har en tendens att lyssna på och låta oss övertygas av sådant som passar in i vår världsbild sedan tidigare. På den punkten har undersökningar till exempel gett vid handen att vi mycket ogärna avstår från våra långväga semesterresor, bara för att ta ett exempel. Då är det kanske lättare att pruta på annat, till exempel säga att man äta mindre kött. Vem kontrollerar i övrigt det?
Också i den klimatdebatt som pågått livligt sedan IPCC-rapporten har vårt flygresande spelat en förvånansvärt liten roll. När det gäller övrig trafik har vi på något sätt varit fixerade vid vilka sorters bilar vi ska köra någon gång i framtiden, i stället för att ställa frågan om vi överhuvudtaget ska köra så mycket i halvtomma bilar som vi gör i dag. Detta dessutom i tätorter där vägarna måste vara försedda med skilda filer för kollektivtrafiken för att den alls ska fungera.
Ok, vi har fortfarande yttrandefrihet i det här landet, men det finns ett ansvar, måste man överdramatisera så till den grad att folk i det närmaste blir rädda? Samtidigt som viktiga frågor kring orsak och verkan i till exempelvis klimatuppvärmningen kommer i skymundan?
Vet alla våra så kallade sakkunniga och lagom sakkunniga alla gånger vad de ställer till med? Det är naturligtvis också så att en forskare – eller en journalist för den delen – inte kan hålla inne med en sanning av hänsyn till hur den tas emot, eftersom det skulle snedvrida behandlingen av fakta. Men då har vi också rätt att utgå ifrån att det handlar om sanningar och inte halvdana slutsatser.
När det kommer till kritan har det finländska jord- och skogsbruket i alla fall fortfarande största delen av allmänhetens förtroende, vilket vi kanske ibland glömmer när propagandakriget härjar. Ett sätt att odla detta förtroende ytterligare är att bjuda in allmänheten att bekanta sig med vad kåren håller på med, typ ”Öppna gårdar”. De har visat sig ha positiv effekt där de ordnas.