Finansministeriets och de enskilda ministeriernas förslag till statsbudget för nästa år imponerar inte stort.
Att varken finansminister Petteri Orpo (saml) eller jord- och skogsbruksminister Jari Leppä (cent) vill säga något konkret om krissummorna till jordbrukarna för årets på förhand misslyckade skörd är kanske förståeligt. Det gör emellertid inte jordbrukarkåren mindre frustrerad, även om det visserligen finns gårdar som trots torka och övriga svårigheter uppnått eller ser ut att uppnå ett acceptabelt resultat.
I det här läget måste dock också marknaden komma till mötes. Det gäller för de övriga leden i livsmedelskedjan, även handeln, att inse sitt ansvar för att upprätthålla efterfrågan på den inhemska produktionen genom att betala ett högre pris för råvaran när det är ont om den.
Hittills har det inte verkat som om knappheten har haft någon större inverkan på producentpriserna. Tvärtom ser vi ännu ut att släpa efter i spannmålspriserna jämfört med övriga Europa, liksom också affärerna fortsätter ordna kampanjer med billiga grönsaker, som producenterna tydligen får lov att finansiera.
Samtidigt ska vi naturligtvis inte glömma att bönderna har ett ansvar för varandra, vilket betyder att de som har foder och strö att sälja i år faktiskt erbjuder sin vara åt djurhållande kolleger.
Men samtidigt som regeringen vädjar till andra om att ta ansvar har den också ett eget sådant. Jordbruket behöver krishjälp, det gäller nu att försöka förhindra en situation, där djuren måste skickas till slakt på grund av brist på foder och köttet dumpas för underpriser. Det skulle vara ett fruktansvärt slöseri med nationella resurser, även miljömässigt. På många håll torde det även finnas goda förutsättningar för höstsådd, men jordbrukarna behöver likvida medel för att satsa på utsäde och övriga produktionsinsatser.
Ju längre det drar ut på tiden och ju försiktigare regeringen uttalar sig, desto större blir också frustrationen och misstankarna om att den utlovade krishjälpen inte kommer att räcka.
Tisdag kväll kunde Jari Leppä i alla fall svara att det rör sig om ”betydande summor” på en YLE-reporters fråga om det är tiotals eller hundratals miljoner euro.
Troligtvis kommer regeringen att räkna in sitt beslut om bibehållen nivå på LFA-ersättningen i krispaketet. Ska jordbrukarna köpa den beräkningen? Det handlar ju uteslutande om tidigare nationella sparåtgärder, som regeringen beslöt att inte verkställa, det är inte nya pengar. Dessutom fattas ytterligare 30 miljoner enligt SLC:s beräkningar för att nivån ska hålla perioden ut.
SLC:s lista till minister Leppä med åtgärder för att lätta böndernas situation har hittills vunnit föga gehör. Det finns inga signaler i budgetförslaget om fortsatta överföringar till gårdsbrukets utvecklingsfond eller en fortsättning på avträdelsestödet, inte heller förhöjda anslag för främjande av livsmedelsexporten. När det gäller kravet på förhöjd finansiering till rådgivningen blev det tvärtom en bantning så som tidigare år, fastän till och med riksdagen sagt till flera gånger, att de folkvaldas beslut är en linjedragning: Beredningen ska inte minska anslaget varje år för att riksdagen sedan måste korrigera det.
Inte heller SLC:s krav på bibehållen nivå på anslaget för avbytarsystemet har hörsammats.
Nu borde regeringen verkligen ha något att komma med när det gäller det utlovade krispaketet. Tillsvidare ser läget dock inte särskilt lovande ut.