Opinion

Ledare: Medvind för sockerbetsodlingen och en öppen dörr för åländska jordbrukare

Den nationella stöduppgörelsen för 2021 är klar. Många av de element som ingår i uppgörelsen har varit en del av beredningen under större delen av hösten och är inte särskilt överraskande i sig. En del saker som ingår är ändå, om inte överraskningar, så i varje fall tydliga ljusglimtar för lantbruket på SLC:s verksamhetsområde.

Där finns skrivningarna om att man vill förbättra situationen inom nötköttsproduktionen och råda bot på den kalvbrist som varit ett gissel för såväl kött- som mjölksektorn redan i flera år. Stöden och reglerna som berör nöttsköttsproduktionen kommer enligt uppgörelsen att ses över under 2021 och bland annat vill man förlänga uppfödningstiden och höja slaktvikterna. Där finns också skrivningarna om att den enmagade sektorn beräknas få en stödhöjning, både på AB- och C-området, i och med de allt mindre aktiverade referensmängderna på AB-området. En viss ljusglimt är också det faktum att det produktionskopplade stödet för protein- och oljeväxter under 2021 kommer att bibehållas på samma nivå som i år. Det går att ifrågasätta hur stor den här ljusglimten i själva verket är, men det måste trots allt ses som en slags trygghet för oljeväxtodlingen.

Framför allt innehåller ändå den nationella stöduppgörelsen en tydlig positiv signal till den inhemska sockerbetsodlingen. Det produktionskopplade stödet för sockerbetor höjs med cirka 50 euro per hektar för 2021 och det finns redan nu en samsyn bland parterna om att stödet fortsätter på samma nivå också under 2022. Därtill fastslogs transportersättningen för 2020 års sockerbetor i stöduppgörelsen till en miljon euro och det här är en förhöjning med 200.000 euro från tidigare år. Stöduppgörelsen innehåller dessutom en skrivning om att man ska se över transportersättningen för sockerbetor från Åland.

Det här förutsätter självfallet att den åländska sockerbetsodlingen kommer i gång nästa odlingssäsong, 2021. På Åland har det inte odlats sockerbetor på många år, inte sedan sockerbruket i Salo i Egentliga Finland stängde. Skrivningen betyder alltså att om odlingen på Åland kommer i gång så börjar staten subventionera sjötransporter för de åländska sockerbetorna. Det åländska jordbruket har alltså här en chans att bli ännu mångsidigare och att återta en odlingsgröda som i tiderna gett god avkastning i öriket. De som varit med en tid kommer ihåg att Finlands högsta vitsockerskördar under många år noterades på Sottunga, landets minsta kommun. I LF kunde vi för två veckor sedan rapportera om ett stort initialt intresse bland de åländska odlarna för just sockerbetor. Då ÅPF höll ett odlarmöte om saken dök nämligen ett trettiotal intresserade bönder upp. Lämpliga utskeppningshamnar finns också i landskapet, till exempel den i Möckelö i Jomala.

Det är många som redan länge varit oroade för sockerbetsodlingens framtid i Finland. Så länge det enda kvarvarande sockerbruket, det i Säkylä, är konkurrenskraftigt och existerar så finns det också en odling. Sockerbetsodlingens öde är egentligen en ekvation med tre faktorer. Det offentligas åtgärder, det vill säga EU och staten, odlarna och industrin. I och med stöduppgörelsen för 2021 har det offentliga gjort vad det kunnat, nu måste odlarna bidra – just det – genom att odla och industrin genom att på sikt höja producentpriset.