Opinion

Ledare: Jordbruket får åter ta skulden för algerna

Jordbruket är åter trängt från många håll. Det är inte nog med att årets skörd håller på att torka bort som extra salt i såren efter att fjolårets skörd förstördes av regn och brist på värme.

Förutsättningarna för att idka jordbruk i framtiden är milt sagt osäkra efter EU-kommissionens förslag till långtidsbudget tidigare i somras. Den utlovade stora förnyelsen av den gemensamma jordbrukspolitiken har än så länge runnit ut i sanden som en samling tomma fraser.

De största förnyelserna i de förslag som hittills fått offentlighet har närmast bestått i att EU-kommissionens tjänstemän ändrat namn på några av de impopuläraste åtgärderna.

Och så sker det som vi minst av allt behövde – fastän inte oväntat – att de semesterfirande finländarna också i år skulle konfronteras med blågröna alger längs stränderna. Medierna och en del av allmänheten samt några av våra beslutsfattare har inte varit sena att skylla på jordbruket och matproduktionen i största allmänhet och utan urskiljning.

Så har också tidningar och deras insändarspalter gett utrymme åt allsköns hopkok. Bara för att ta ett exempel så uppmanar en insändare mitt i veckan i en finlandssvensk tidning oss att reducera åkermarken och använda den bara för grödor som människan kan äta direkt. I samma insändartext vill skribenten öka naturbetena och tycker vi ska producera vinterfoder åt djuren på naturängar ...

Om inte hela resonemanget redan skulle ha fallit på sin egen absurditet, skulle det nästan ha känts intressant att försöka räkna ut hur råvarorna för vår livsmedelsindustri och maten i våra butiker hade räckt till med dylika tillvägagångssätt.

I sammanhanget tycks även tron på ekologiskt hålla i sig, nästan som en gren man krampaktigt håller i för att bevara livhanken. Så också i den ovannämnda insändaren. Ekoproduktionen är ok, men det kan inte entydigt bevisas att den som sådan skulle förorsaka mindre belastning än den konventionella.

Som om det inte räckte beskyller det socialdemokratiska ”framtidslöftet” Sanna Marin i Demokraatti kött- och mjölkproduktionen för att förorsaka hälften av belastningen på den del av Östersjön som tillhör finländskt farvatten. I hennes recept på lösningen av problemet med blåalgerna ingår mer vegetarisk mat. För påstådda belastningar av miljön som hon inte ens kan bevisa vill hon dessutom införa extra mervärdesskatt på matproduktionen, en skatt som exempelvis skulle drabba köttproduktionen hårdare än växtodlingen. Sanna Marin har för länge sedan deklarerat offentligt att hon är vegetarian.

Hon borde nog fundera på konsekvenserna av sina förslag, inte minst för den sysselsättande livsmedelsindustrin och för det pris på maten, hennes och hennes partis väljare skulle tvingas betala.

Också den gröna riksdagsledamoten Emma Kari har kommit ut med påståendet att vi inte har lyckats minska på jordbrukets näringsbelastning på något avgörande sätt. Så nu ska Emma Kari förnya jordbrukets stödsystemen så att de gynnar vattendragen med lösningar som belastar miljön så litet som möjligt. Inom vårt nuvarande och våra tidigare miljöprogram har vi knappt sysslat med något annat de senaste 25 åren.

Även Emma Kari passar på att uppmana oss att minska på köttätandet. Det hela börjar nästan kännas som att lyssna på sjuttiotalets radikaler och deras tankar om kollektivisering av vårt jordbruk som lösningen på framtidens matförsörjning.

Våra förståsigpåare är tydligen inte ens medvetna om att hela den animalieproduktion som befinner sig i de finländska avrinningsområdena längs det värst drabbade innanhavet i Östersjön, Finska viken, är så pass gles att det helt enkelt inte är möjligt att adressera utsläppen dit. Mjölk- och köttproduktionen finns helt enkelt inte i så stor skala på det området.

Det är dessutom ett faktum att belastningen av näringsämnen har minskat drastiskt norr om Finska viken under de decennier vi har fått ersättningar för att ta hand om miljön.

Vi ska inte heller glömma att i synnerhet Finska viken länge har lidit av en inre belastning, som vi inte kan få bukt med fastän den yttre belastningen skulle reduceras till noll.

Ännu en sak att minnas är att det faktiskt är skillnad på jordbruk och jordbruk. Egentligen borde Östersjöländerna Polen och Ryssland som, Kaliningrad medräknad, tillsammans står för över häften av både kväve- och fosforbelastningen i hela Östersjön stå för en betydligt större del av ansvaret än i dagens läge. 

I stället har Östersjöländerna valt att vidröra åtminstone Polen med sammetshandskarna och i stället försökt kompensera detta genom att skärpa kraven ytterligare på de länder som skött sig, exempelvis Finland. Det här har också Emma Karis partifrände, den tidigare miljöministern Ville Niinistö varit med om att lägga namn till.

Jordbruket kan möjligtvis inte frånsäga sig sin roll helt och hållet, men landets beslutsfattare bör föra en dialog med näringen i stället för att slänga omkring sig med lösryckta beskyllningar och påståenden.

Ingen skulle vara gladare än bönderna för att bli av med algerna.