Den senaste rapporten från IPCC, den mellanstatliga panelen för klimatförändringar, måste tas på allvar, det är inte konstruktivt att bagatellisera.
Finland och andra som undertecknade klimatavtalet i Paris för tre år sedan har redan förbundit sig att begränsa den globala uppvärmningen till under två grader jämfört med förindustriell tid. Med den avses tiden före 1800-talet då ångmaskinen hunnit vara i bruk ett antal decennier.
USA:s president Donald Trump drog senare sitt land ut ur avtalet, men flera av landets delstater har deklarerat att de fortfarande står bakom förpliktelserna i överenskommelsen. Dessutom torde USA med en viss sannolikhet återansluta sig efter följande presidentval.
I veckans LF har SLC:s ordförande Mats Nylund redan en rad idéer om vad vi ytterligare kan göra inom de finländska naturbruksnäringarna för att minska kolutsläppen i atmosfären och öka lagringen i marken. Vi har faktiskt gjort en hel del redan och helt frivilligt.
Det skulle vara frestande att koncentrera kritiken till krav på större insatser av de verkliga utsläppsbovarna, de som producerar stora mängder varor med energi från i huvudsak fossila bränslen. Men vi kan också vara konstruktiva inom våra egna näringar och se vad vi ytterligare kan förbättra och därigenom framhålla betydelsen av att vi satsar frivilligt.
Mycket snack som har surrat efter att IPCC-rapporten fick offentlighet har tyvärr redan bidragit till att flytta en del av uppmärksamheten bort från det väsentliga: att vi ska minska utsläppen och binda kol i marken. Det innebär att vi tvingas ändra levnadsvanor. En stor del av problemet finns naturligtvis i att vi är många som har svårt att pruta på vår bekvämlighet.
Det är dock att fly fokus när vi genast börjar tala om elbilar och andra pseudolösningar för att minska utsläppen från den privata trafiken utan att samtidigt påminna om att hela den privata motortrafiken måste och ska minska. Den saken borde vi ha tagit på betydligt större allvar för länge sedan.
Motorfordon kan naturligtvis vara nödvändiga för den som inte kan ta sig fram på annat sätt för att nå sitt mål, en vanlig situation i glesbygden. Det måste i första hand vara de meningslösa och långsamt ringlande köerna av halvtomma bilar i och runt våra städer som vi måste bli av med.
I andra hand bör de som måste köra eventuellt använda elbilar. Man ska dock inte heller glömma att elbilar behöver komponenter som är tillverkade av material från naturen samt att också själva elen måste produceras.
När det blir tal om skogen så har vi inom naturbrukskretsar framhållit den som förnybar källa och som kolsänka. Det förutsätter att vi förnyar skogen så som vi har gjort under många årtionden, när vi avverkar.
Använder vi skog på rätt sätt som byggnadsmaterial samt för tillverkning av föremål och även energi, så främjar vi en kretsloppsekonomi. Det torde ganska långt råda koncensus i den frågan i vårt land.
Professorn vid Helsingfors universitet Markku Ollikainen, som också är ordförande för Finlands klimatpanel är dock till synes ute efter något annat. Vi ska inte bygga bioraffinaderier, där man börjar göra bränslen av trä, säger han. Sådana är fyra gånger mer belastande än fossila bränslen. Hur han har kommit fram till den siffran förblir otydligt.
Han påstår också att utsläpp från marken kommer från jordbruket samt från minskning och avverkning av våra skogar. Nu som tidigare har professor Ollikainen även föreslagit att skogsägarna ska få ersättning för att vänta med att avverka sin skog. Han vill ha äldre skog och större träd.
När det gäller åldern på våra stockar så torde det dock närmast vara en fråga för industrin och då främst sågarna, hur stora stockar de vill ha. I fall större stockar är efterfrågade torde skogsägarna nog vara redo att låta skogen växa ännu några år. Om samhället tycker vi ska ha ersättning för en dylik åtgärd, vilket visserligen är osannolikt, lönar det sig väl att tacka ja.
I övrigt så har vi hela tiden strävat efter att rätt virke används för rätt ändamål. Sågarna ska ta hand om stocken, massafabriken om massaveden och värmeverket om rötskadat virke, grenar och toppar samt avfall från sågar och massafabriker. Och så ska vi naturligtvis fortsätta att förnya skogen.
Det har vi gjort med framgång, vilket förstärker skogens ställning som kolsänka. Så säger också institutet för naturresurser Luke, som nyligen uppdaterat data om skogsbruket i vårt land, att trädbeståndet i våra skogar har fortsatt att öka trots ett intensivare virkesuttag. Visserligen är tillväxten inte så hög som man tidigare räknat med, men det beror på att man infört en tillförlitligare mätningsmetod.
Intressant är också att motsvarande diskussion inte verkar ha uppstått i Sverige, som torde ha ganska likadant utgångsläge som vi. Tvärtom verkar där råda utbredd enighet om att skogen och skogsbruket fungerar som kolsänka.
Det här kan professor Ollikainen inte undvika att veta. Han har naturligtvis sin akademiska frihet att göra en egen bedömning, men det ligger väldigt nära till hands att han använder den färska IPCC-rapporten för att köra en egen agenda.
I stort sett samma budskap skulle ha kunnat sägas på motsatt sätt, nämligen att skogen är en stor och nyttig resurs, som vi kan vårda ännu bättre med ett fortsatt hållbart skogsbruk. Det är sedan en annan sak att vi behöver en mångsidig palett av förnybara energikällor, där förbränning utgör en del.
Lika viktigt om inte viktigare är att vi försöker minska vår energiförbrukning.