Man kan väl säga att de gröna i det närmaste var överens om att satsa på ett säkert kort, när partidelegationen valde Pekka Haavisto till ordförande senaste veckoslut.
Ännu när den tidigare ordföranden, sjukskrivne Touko Aalto efterträdde Ville Niinistö, verkade han resonabel och tillmöteskommande, men offentligheten kring hans liv och leverne blev tydligen för mycket för många, kanske till och med honom själv.
Men samtidigt så tog nog också de grönas linje en allt radikalare riktning, det har åtminstone varit uppfattningen. Det var kanske mera än vad partiets väljare eller en stor del av dem hade föreställt sig. Många väljare är trots allt vanliga finländska suburbanister, som gärna vill ge ett progressivt intryck, men deras lilla traditionsfyllda vardagsidyll ska man ändå inte gå och rubba.
Så sade ju också Pekka Haavisto i anslutning till ordförandevalet att det ska räcka att man är lite grön för att kunna tänka sig rösta på hans parti. Om man ser bort ifrån att minskningen i väljarstödet enligt YLE:s pinfärska opinionsmätning börjar plana ut, så räcker det knappast i dag. Man ska nog vara ganska grön.
När det gäller partiets kräftgång jämfört med det starka stödet för ett år sedan kan det emellertid också finnas andra och kanske inte lika uppmärksammade aspekter. I synnerhet under fjolåret var de gröna, i övrigt liksom SFP, bland dem som tydligast satte foten ner gentemot högerpopulisterna, som ännu försökte hålla hög profil.
Det var inte bara sannfinländarnas och blå framtids idéer att det ska finnas skillnad på folkslag och folkslag. Också ultranationalistiska rörelser markerade sig på ett alltmer skrämmande sätt.
Dessutom kan inget av de större ”gamla” partierna under ed säga sig ha varit immuna för populisternas inflytande. Också när det gäller väljarna inom den politiska vänstern i Finland har rädslan för konkurrerande arbetskraftsinvandring varit ett faktum i många år. För dem som velat markera sitt avståndstagande till ytterlighetspartierna, har de gröna legat nära till hands.
Under Li Anderssons ledning har emellertid vänsterförbundet visat sig vara ett minst lika giltigt alternativ för den som vill markera ett antirasistiskt ställningstagande i sitt röstningsbeteende. Också Antti Rinne och hans socialdemokrater har blivit allt tydligare, medan centern och samlingspartiet fortfarande sitter och samarbetar med blå framtid.
Nu tyder i alla fall det mesta på att hela blå framtid blir ett minne ”blått” efter vårens riksdagsval. Sannfinländarna kommer heller knappast att kunna mobilisera ett så starkt stöd som under de två senaste valen. De ultranationalistiska rörelserna har stympats och delvis förbjudits. Hotet från populisterna känns alltså inte längre lika akut och därmed inte heller behovet av att markera motsatsen.
Men också ur den synvinkeln kommer Pekka Haavisto med sina mer allmänt liberala värderingar in i rättan tid. Han kan i alla fall tänka sig att hans parti kan delta i ett regeringssamarbete med de flesta andra partierna i riksdagen.
Just nu tyder en del i så fall på att åtminstone socialdemokraterna, trots Antti Rinnes förbehåll, och de gröna skulle kunna enas om samarbete, och då skulle det se mycket märkligt ut om inte åtminstone SFP är med. Dessutom kommer ett av de stora borgerliga partierna ganska sannolikt att behövas. Det blir högst antagligen samlingspartiet, det mesta tyder nog på att centern tar paus från regeringsansvaret.
Det betyder också att det i så fall blir SFP som åter får rollen som bevakare av landsbygdens intressen i den kommande regeringen.
Det var väl inte många, antagligen inte ens motkandidaten Outi Alanko-Kahiluotu, som räknade med något annat än att Pekka Haavisto skulle bli vald när han en gång ställde upp. Ännu under regeringsbildningen kan de övriga partierna alltså räkna med en resonabel partiordförande, som har erfarenheter av att förhandla och kompromissa, nationellt som internationellt.
Det stämmer naturligtvis att den radikala falangen inom de gröna finns kvar. Men det är också mycket troligt att de gröna ändå vill vara med om att idka inflytande efter valet och partiet kommer inte att kunna regera ensamt. Och vart ska de gröna radikalerna, miljöpopulisterna, ta vägen om inte de grundar ett eget parti? Ett sådant skulle i så fall knappast bli något att räkna med i följande regering. De stannar högst troligt kvar där de är.
Att Pekka Haavisto representerar de gröna är i vilket fall som helst en lättnad för de övriga parterna i vårens regeringsförhandlingar – för att inte tala om landsbygdsnäringarna. Det finns dock ett men: Han har redan nu meddelat att han stiger åt sidan när riksdagsvalet och senare valet till EU-parlamentet är undan och hans parti åter ska välja ordförande i sommar.
De övriga partierna i den kommande regeringen behöver med andra ord ett löfte om att de gröna tänker fortsätta i ett eventuellt regeringssamarbete. Partiet har inte hittills varit någon vidare pålitlig samarbetspartner på den punkten.