Finlandssvenska Landsbygdsriksdagen parlerade om kultur och identitet under sin sammankomst förra veckan. Diskussionerna kretsade bland annat kring kulturens betydelse på landsbygden och hur kommuner kan anpassa sig när invånarna blir färre.
Finlandssvenska Landsbygdsriksdagen samlades i Ekenäs förra veckans fredag. Årets tema var kultur och identitet. Sammankomsten inleddes med anföranden av riksdagsledamot Johan Kvarnström och Thomas Blomqvist, ordförande för stadsstyrelsen i Raseborg och verksamhetsledare för SLC.
Blomqvist lyfte fram Raseborgs styrkor och landsbygdens särskilda styrka som ligger i dess nätverk och gemenskap.
– Jag har haft förmånen att under hela mitt liv jobba med lantbruks- och landsbygdsfrågor i olika roller. Samhörighetskänslan är något unikt som jag inte ser i Helsingfors. Promenerar jag i Ekenäs kommer jag inte långt innan jag möter någon bekant som man kan byta några tankar med och stärkt gå vidare.
Under dagen kom ett flertal talare från olika organisationer att hålla anföranden. Bland annat lyftes kopplingen mellan landsbygd, odling och kultur, samt hur kommuner kan hantera ett minskande befolkningsunderlag.
Jorden som kulturens vagga
Kulturbegreppet kom på tal under en paneldiskussion om kulturens roll på landsbygden. I panelen deltog Svenska kulturfondens vd Sören Lillkung, Raseborgs kulturchef Lotta Lerviks, forskaren Dorothee Schulte-Basta samt den lokala företagaren och kulturaktören Rafael Donner.
Donner tog upp kopplingen mellan kultur och odling genom att peka på att själva ordet kultur härstammar från latinets colere som betyder att odla.
– All ära till finkultur och humanistisk kultur, men jag sysslar med matproduktion och matkultur är för mig grunden till all kultur.
Donner tog även upp frågan om matkulturens ställning inom kultursektorn och påpekade att Svenska kulturfonden inte stöder matkultur.
– Vi har inte fått någon sådan donation, men vi tar gärna emot sådana, replikerade Lillkung.
Donner riktade kritik mot att landsbygdens ofta uppfattas som kulturfattig eller juntig, samt mot idén om att man måste åka in till stan för att vara kulturell.
Lillkung gav honom delvis rätt, men påtalade att den teknik som behövs för konsten finns endast i urbana centra.
– När folk alltmer kan börja jobba på distans och om det blir för osäkert i städerna tror jag ändå att många kan hitta tillbaka till landsbygden. Här hjälper Kulturfonden gärna till.
Mindre kulturutbud är priset för att bo på landsbygden
Donner höll med om att aktörer inte längre behöver skyltfönster i städerna.
– Vi har startat ett sommarcafé och vi har till och med för mycket människor där, allt tack vare sociala medier.
Schulte-Basta lyfte för sin del fram det strategiska och behovet av att skapa synlighet för landsbygden.
– Få kommuner har kulturen synligt i sin strategi. Här finns heller inga entydiga svar utan varje ort måste fundera över sina egna styrkor.
Lerviks höll med.
– En delorsak till att jag flyttade till Karis i tiderna var att jag genom den då blomstrande dagspressen fått upp ögonen för att där finns ett kulturliv.
Både Lerviks och Lillkung efterlyste kulturfostran och ett gemensamt ansvar för att lyfta upp kulturen.
Donner påtalade dock att ett mindre kulturutbud är priset man betalar för att bo på landsbygden.
– Det är ingen annans ansvar att mitt liv berikas av kultur. Det är ens eget ansvar att söka kulturen, och jag har accepterat att man får åka lite längre vägar för att hitta den.
Krympande kommuner behöver anpassning
– Politiker ignorerar ofta det faktum att de flesta kommuner har ett vikande befolkningsunderlag. Ibland talar de om att vända trenden, men i praktiken skulle detta endast innebära intern omflyttning i stället för anpassning.
Så uttryckte sig Josefina Syssner, professor i kulturgeografi vid Linköpings universitet, då hon inledde sitt anförande om demografisk nedgång och smart anpassning.
Enligt Syssner är det svårt för politiker att acceptera en framtida befolkningsminskning och därmed behovet av en anpassningspolitik.
– Dels får politikerna genast mothugg av rivaler som lovar att vända trenden. Dels sitter de fast i ett målberoende där man ogärna ruckar på officiella målsättningar eller vill erkänna att de kanske inte är så bra.
Syssner ser hellre att kommuner går in för ett långsiktigt utvecklingsarbete och samtidigt förklarar för medborgarna hur kommunens verksamhet kan ställas om när invånarna blir färre.
Hon betonade även samarbete mellan kommuner, näringsliv och civilsamhälle samt statens roll som möjliggörare.
– Här skulle det behövas en politik där landets territoriella sammanhållning ställs i fokus.
Kommunerna kan enligt Syssner behöva ompröva budgetens tyngdpunkter och se över hur servicen och den kommunala verksamheten skall ordnas.
Det förutsätter att olika verksamhetsområden inte enbart bevakar sina egna resurser, utan ser till kommunens uppdrag som helhet.
– Nyckeln till framgång kan inte längre vara att man blir fler, utan fokus måste ligga på bobarhet och hållbarhet.
Efter anförandet svarade Syssner på en fråga om kommunsammanslagningar. Hon hänvisade till forskning som visar att de ekonomiska inbesparingarna ofta är blygsamma eftersom administrativa gränser inte inverkar på var medborgarna bor, samtidigt som stora delar av kommunernas utgifter är knutna till välfärd och utbildning.
– Vi ser också stora demokratiska utmaningar då antalet folkvalda blir färre, avståndet mellan dem och folket ökar och platskunskapen bland beslutsfattare minskar.
Landsbygdsriksdagen avslutades under lördagen med ett besök på Slow Food-festivalen i Billnäs.