Kontraktsodling med spannmål saknar större genklang inom den finländska bondekåren trots att kontrakt gagnar den enskilda odlaren och i mera vidsträckt bruk kunde medföra bättre priser. Jordbrukarna Bengt Eklund och Peter Lindström berättar om sitt egna kontraktsodlande, hur bättre priser kunde uppnås samt vad odlaren bör ha i åtanke då denne knyter kontrakt.
– Allt beror ju på vilken typ av kontrakt man har. Har man fastpriskontrakt så är ju saken inget att diskutera, utan då vet man vad man kan kalkylera med för pris och vad man får. Har man ett bottenpriskontrakt så vet man att det inte blir lägre pris än det är på botten. Då kan ju priset bara bli högre om marknadspriserna stiger.
Det säger Bengt Eklund som är jordbrukare i Närpes och ordförande för ÖSP:s spannmålsutskott samt medlem i SLC:s spannmålsutskott.
Eklund tillägger att kontrakt där odlaren endast förbinder sig att leverera en viss mängd utgör det sämsta alternativet, eftersom denne då inte har en ekonomisk bild av situationen.
– Ett kontrakt med ett pris i någon form är nog att föredra. I dag finns det även vissa aktörer som har en modell där odlaren får ett pris på hundra euro per ton genast när man gör kontrakt och sedan själv kan välja under säsongen när affären avslutas, vilket är ett flexibelt system.
Enligt Eklund lönar det sig att sälja en del av skörden till fast pris, men detta skall då göras alla år med en viss spannmålsmängd.
– Då är man med både när det svänger uppåt och neråt vilket gör att medelpriset bli ok under en längre tid.
Marknadskunnande A och O när odlaren ingår kontrakt
Peter Lindström är odlare på Kimitoön och likaså medlem i SLC:s spannmålsutskott. Han poängterar värdet av att följa med marknaden för att kunna utnyttja kontraktsodlandet på bästa sätt.
Eftersom Lindström är jordbrukare på heltid ser han det som viktigt att följa med marknaden några gånger i veckan – speciellt om man vill få ut mer av odlingarna än av stöden.
– Vanligtvis har jag brukat ha kontrakt med vete, maltkorn, rybs och bondböna, men grynhavren har jag lämnat utanför kontrakt. Så har jag följt med priserna och kanske slagit fast dem redan på sommaren eller sensommaren eller tidiga hösten – det vill säga bundit priserna. Jag har också lämnat dem svävande och följt med dem senare efter tröskandet. Det varierar lite, men man skall följa med marknaden.
Lindström berättar att han beroende på marknadsläget brukar ha en tredjedel av skörden med kontrakt bundet, en tredjedel med kontrakt icke-bundet och en tredjedel obundet utan kontrakt. Då kontrakten görs före sådden på våren är det läget på de europeiska och amerikanska marknaderna som avgör. Därför är det även viktigt vad odlaren låter binda och när.
– Det finns alltid risker i att slå fast priset och därför är det bra att dela upp skörden exempelvis i tredjedelar. Då harmar man inte sig om man tolkat fel. På sikt brukar det jämna ut sig.
– Du kan ha kontrakt på två tredjedelar, men för en tredjedel har du kanske slagit fast priset under växtperioden före tröskningen. Vanligtvis är det ju lägre priser när det är tröskningsperiod och uppköparna delvis utnyttjar situationen beroende på hur lagren på gårdarna ser ut. En tredjedel kan man sedan följa med – vanligtvis brukar jag slå fast det före årsskiftet men i år väntar jag ännu med vårvetet.
Varför så få kontraktsodlare inom spannmålssektorn?
Trots de många fördelarna med kontrakt är ändå andelen kontraktsodlare av spannmål begränsad. Eklund kan inte exakt lägga fingret på varför odlare i Finland är så dåliga på att ingå odlingskontrakt.
Han påtalar att det kan handla om en rädsla över att inte kunna uppfylla sina kontrakt, eller om en vilja att helt enkelt undvika prisbindningar eftersom senaste års priskast varit så stora.
– Kanske är man rädd att om man har ett kontrakt så har konkurrentfirman bättre pris och så blir man fast i kontraktet.
Lindström poängterar att det nog hänt att han utan att binda priset ingått kontrakt med en uppköpare varpå någon annan uppköpare erbjudit bättre priser.
– Då har jag kontaktat uppköparen jag haft kontrakt med och sagt att jag levererar enligt kontrakt om priset är detsamma som det konkurrenten erbjuder, annars levererar jag det dit istället. Vanligtvis kommer de emot.
Lindström och Eklund konstaterar att vissa odlare drar sig från kontraktsodling eftersom de i hopp om att få ett bättre pris inte vill avslöja hur utbudet ser ut på marknaden.
– Man hör ju om att det inte skulle vara bra att göra uppköparna och industrin riktigt kloka gällande vad som finns. Funderar man lite längre på det så kan det hända att man gör sig själv en björntjänst. Om vår industri inte vet vad som finns på åkrarna och tillgängligt till följande skördeår så har de alltid möjlighet att importera, vilket är det sämsta alternativet. Då får vi helt klart dåliga priser följande säsong, summerar Eklund.
Riskspridning och planering ger goda kontraktsmöjligheter
Kunde marknadspriset förbättras om fler odlare ingick kontrakt? Eklund menar att detta är fullt möjligt, men att det viktiga ändå är att den individuella odlaren kan planera sin egna verksamhet.
– Min rekommendation är att ha en odlingsplan och uppskatta vilka mängder man får. Så gör man ett fastpriskontrakt på en del av mängden och så kan man fundera på bottenpriskontrakt och bekanta sig med olika alternativ. Det viktiga är att ha kanalen klar och sprida risken.
Enligt Lindström skulle marknadspriset kunna bli bättre om fler odlare ingick kontrakt, men han poängterar att detta även skulle kräva att alla binder sig till kontrakten och inte säljer till andra aktörer.
Lindström ser det också som problematiskt att många odlare har samma uppköpare och levererar utan att följa med marknadsutvecklingen, medan vissa odlare inte ger sig in på kontraktsodling överhuvudtaget.
– En del vill inte göra kontrakt just för att inte uppköparna skall känna till utbudssituationen. Andra kanske oroar sig för att de inte kan leverera om skörden slår fel. Jag ser nog ändå kontraktsodlandet som en bra sak – det gäller bara att inte ha alla ägg i samma korg.