För ungefär ett år sedan startade vi på Ålands Hushållningssällskap ett projekt som ska titta närmare på produktionen av naturbeteskött. Bakgrunden är att Ålands Landskapsregering har som målbild att främja och öka arealen naturbeten på Åland eftersom de är biodiversitetsrika områden och en viktig del av kulturlandskapet.
Vårt mål med projektet är att undersöka om det är möjligt för producenten att få ut ett merpris för sitt kött om det säljs som naturbeteskött. På grund av pandemisituationen ligger för tillfället många planerade aktiviteter inom projektet på is.
Det som däremot inte ligger på is är utbildningen av agronomer vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Varje år går agronomstudenterna som är i slutskedet av sin utbildning en kurs till vilken näringslivet lämnar in projektförslag som studenterna får jobba med. Vi hade i år en studentgrupp som tittade på naturbeten och vilka mervärden som kan knytas till dem och en grupp som koncentrerade sig på försäljningen av köttet. Studenterna intervjuade producenter, kockar, grossister och slakterier på Åland, på fastlandet och i Sverige.
Föga överraskande var det viktigast för restaurangerna att de får tillräcklig mängd råvara med en förutsägbar och god kvalitet. Finns inte mängderna eller är kvaliteten väldigt varierande så lockar antagligen annat kött mer.
Det som var mer överraskande var att åsikterna om vad som egentligen är naturbeteskött gick isär i stor utsträckning. Svaren sträckte sig från att allt kött från Åland är naturbeteskött till inget kött är naturbeteskött. Också ordet närproducerat väckte en del frågor bland de som blev intervjuade. Alla verkade ha en egen definition av vad närproducerat är.
Producenterna som intervjuades var positivt inställda till naturbeteskött. De har mark som lämpar sig väl för bete eftersom den inte går att odla och inte heller är bra skogsmark. Men de tyckte också att det är viktigt att betena finns i närheten av gården för att underlätta tillsynen av djuren. Det innebär också en stor kostnad att bygga och underhålla stängsel, samtidigt som det är väldigt arbetsdrygt.
Just tillsyn av djuren förs det också diskussioner om i Sverige, där man undersöker vilka digitala hjälpmedel som finns. Jordbruksverket har gett ut en rapport som heter ”Digitaliserad teknik för att främja betesdrift” och som går igenom både fördelar och nackdelar med olika digitala lösningar.
Ett system som ofta lyfts fram i dessa sammanhang är virtuella stängsel och vi har blivit beviljade medel från Lokalkraft Leader på Åland för att genomföra ett projekt om virtuella stängsel tillsammans med Rise i Sverige.
Virtuella stängsel är redan godkända i Norge och väldigt förenklat fungerar de så att djuret har ett halsband med en transponder. Djurägaren ritar upp betets gränser på sin telefon och transpondern känner sedan av var djuret är i förhållande till gränsen. När djuret närmar sig områdets gräns hörs en ljudsignal från transpondern.
Eftersom djuret fått lära sig vad ljudsignalen betyder vänder det om och går in i området igen. Händer det ändå att djuret går utanför gränsen får djuret en stöt från transpondern och producenten ett meddelande om att djuret är på rymmen. Djuren måste förstås lära sig systemet och det är bland annat det vi ska titta på i projektet.
Tack vare studenternas arbete kan vi redan nu konstatera att producenten måste få en merbetalning för köttet för att få lönsamhet i produktionen samtidigt som tydlig kommunikation om de mervärden som produktionen medför kommer vara avgörande.
Förhoppningen är också att digitala lösningar som exempelvis virtuella stängsel kan bli viktiga hjälpmedel som kan underlätta betesdriften och produktionen av naturbeteskött och på det viset göra produktionsgrenen mer attraktiv för intresserade producenter.
Carin Ekström
husdjursrådgivare
Ålands Hushållningssällskap