En akut kostnadskris i kombination med långvarig svag lönsamhet inom primärnäringarna gör att den ekonomiska situationen för många jordbrukare är mycket ansträngd i dagsläget. Situationen är allvarlig och det är hög tid att regeringen vidtar åtgärder för att på längre sikt trygga den nationella självförsörjningen på livsmedel.
Ett av de större problemen är att marknaden för livsmedel fungerar dåligt, åtminstone sett ur primärproducentens synvinkel. Det har länge varit känt att producenten är den svagaste länken i livsmedelskedjan. Rent allmänt sett är detta inte något specifikt bekymmer enbart för Finland, trots att problematiken nog kulminerat hos oss, utan situationen är snarlikt densamma i många av EU:s medlemsländer.
Till följd av detta kom EU med UTP-direktivet (Unfair trade practices) i april 2019 för att ge sina medlemsländer möjlighet att via lagstiftning skydda primärproducenterna och stärka dem i livsmedelskedjan mot den avtalspart som har starkare ställning. Medlemsstaterna har även möjlighet att anta nationella bestämmelser som går längre än de otillbörliga affärsmetoder som anges i direktivet.
I Finland togs livsmedelsmarknadslagen i bruk från ingången av 2019 och kompletterades från och med 1 november 2021. Redan tidigare har Finland kompletterat konkurrenslagstiftningen i syfte om att aktörer i detaljhandeln som har en marknadsandel på över 30 procent, i praktiken S- och K-gruppen, inte skall kunna missbruka sin dominanta marknadsställning.
Det har dock visat sig, tydligt, att de tidigare vidtagna åtgärder för att reglera livsmedelshandeln och stärka producentens position i livsmedelskedjan är otillräckliga. Regeringen känner till problematiken och i regeringsprogrammet sägs att avsikten är att stärka producenten i livsmedelskedjan. Jord- och skogsbruksminister Jari Leppä har flertalet gånger deklarerat sin avsikt att skärpa lagstiftningen om parterna inte sinsemellan kan lösa problematiken.
Det har dessvärre inte funnits någon vilja att frivilligt avstå något från den starkare partens sida, tvärtom har affärsmetoder som befinner sig i gråzonen till vad som kan beaktas som god handelssed utvidgats. Ett exempel på en sådan är de stora handelskedjornas internetauktionsförfarande vid inköp av livsmedel.
Nätauktionerna som pågår online, gäller i regel stora volymer av livsmedel eller råvaror, med av köparen fastställda ingångspriser som inte kan överskridas. Auktionen går åt motsatt håll mot normala auktioner, den leverantör som bjuder det lägsta priset vinner affären. Auktionen styrs helt och hållet av centralaffären, och leverantören har inte någon annan insyn än att den får reda på när budet inte varit tillräckligt lågt, då faller leverantören ur online-auktionen.
Förfarandet används allmänt på produkter som ägg, kött och mjölk. Under säsongen 2021 då förfarandet togs i bruk för potatis föranledde det en sänkning av producentpriset på potatis över hela landet, trots att skörden under året varit mindre och lagersituationen lägre än normalt, vilket normalt sett borde ha gett högre prisnivå.
Stora volymer till låga priser är det som gäller i detta förfarande. När det handlar om stora volymer tvingas förädlingsindustrin att delta i auktionen, trots att den inte tycker om upplägget, risken är annars att produkter lämnas i lager, osålt. Renhet, kvalitet, spårbarhet, miljöhänsyn och god djuromsorg är helt utan värde i detta förfarande, och det urholkar producentens ställning i livsmedelskedjan på ett uppenbart sätt, trots att få vet om det.
Förfarandet borde förbjudas med hänvisning till utnyttjande av dominant marknadsställning och oförenlighet med god handelssed.
Ett annat problemområde som borde regleras är detaljhandelns användande av egna varumärken, så kallade private-label produkter. Först satsar förädlingsindustrin miljoner på produktutveckling, sen kopierar handeln den. Värdet av produktutvecklingen urholkas redan innan primärproducenten får ta del av den, då handeln kopierar nyheter och börjar saluföra dem under egna varumärken till lägre priser.
Ett betydligt starkare produktutvecklingsskydd än vad som finns idag borde införas snarast, alternativt en reglering av private-label handeln.
Ingående av leveranskontrakt på livsmedel lång tid på förhand till fasta priser mellan förädlingsindustrin och detaljhandeln är också ett otyg för primärproducenten. Speciellt husdjurssektorn drabbas, då snabba kostnadsstegringar på förnödenheter och insatsmedel är omöjliga att föra vidare i kedjan då priserna redan är fastställda. I vissa fall för längre än ett år framåt. En skärpning av livsmedelsmarknadslagen gällande denna problematik är nödvändig.
Stränga nationella bestämmelser gällande djurskydd, miljöhänsyn i odlingen, byggande m.m. föranleder kostnader för jordbruket som inte existerar i många av våra konkurrentländer. För att åtminstone i viss mån skydda våra producenter mot billig import från länder med sämre djurskydd och miljöhänsyn, bör vi få tydligare ursprungsmärkning på livsmedel. Hur ska en konsument som vill gynna inhemska livsmedel kunna göra det då det behövs ett förstoringsglas för att kunna läsa ursprunget? Kontrollen av importerade livsmedel är en annan sak som bör skärpas.
Det finns många åtgärder som bör vidtas för att stärka producentens svaga ställning i livsmedelskedjan och på -marknaden, och det brådskar. Nödropen som kommer från våra producenter måste tas på allvar. På det politiska planet är förståelsen för jordbrukets trängda situation bättre än den varit på länge. Men inget har tillsvidare förbättrats.
Den breda uppbackning som inhemsk livsmedelsproduktion nu har måste omsättas till konkreta åtgärder för att vi även framöver ska kunna förse den finländska befolkningen med världens renaste och tryggaste livsmedel. Inhemska livsmedel borde också kunna rättvise-märkas, inte enbart importerade bananer och kaffe!
Tomas Långgård
Ordförande, Österbottens Svenska Producentförbund