I en rättsstat ska det vara möjligt för allmänheten att påverka beslutsgången, inverka med argument, insändare och samtal med beslutsfattarna. Lika självklart är det att det måste finnas ett juridiskt verktyg som sista metod för den som ser sina rättigheter eller sin ekonomi hotade av samhälleliga beslut.
Tyvärr har det juridiska överklagandet blivit ett vapen – inte ett verktyg. I stället för att garantera rättssäkerheten för den part som står i en svagare situation görs överklagan i dag allt oftare för att fördröja, försvåra eller stoppa projekt eller processer som har gjorts helt legitimt och där besluten fattats i demokratisk ordning.
Ofta vet den som gör överklagan på förhand att det inte finns en chans att få ändring i beslutet i det långa loppet – men man kan ändå förorsaka förtret, förseningar och ökade kostnader till den man upplever som sin motpart.
Två aktuella fall från i sommar gäller nyttjande av naturresurserna. Det ena gäller jakt på björn. Vi har, enligt Naturresursinstitutets (Luke) beräkningar, mellan 2.000 och 2.700 björnar i landet. Gränsen för att upprätthålla en gynnsam bevarandestatus är 1.400 björnar.
Med det här som grund beslöt Viltcentralen, som sköter myndighetsuppgifter, bevilja licens för att fälla 129 björnar i östra Finland där stammen – och kontakten mellan björn och mänskor – är som störst.
Finland naturskyddsförbund (Suomen Luonnonsuojeluliitto) tyckte att beslutet var väl motiverat. Men en relativt nybildad förening, Luonnonsuojeluliitto Tapiola, har överklagat beslutet. Föreningen har grundat 13 regionala underföreningar. Det här för att ha rätt att överklaga då en klagan förutsätter lokal koppling.
Underskrifterna har visserligen gjorts av folk som inte bor i regionen, men formellt har de rätt att göra överklagan. Östra Finlands förvaltningsdomstol beslöt på basen av Tapiolas överklagan, att tillfälligt stoppa björnjakten tills förvaltningsdomstolen noggrannare har utrett och fattat beslut i frågan.
Det här beslutet väntas komma vid årsskiftet, men med tanke på att tiden för björnjakt hunnit ta slut innan beslutet kommer, så har själva beslutet som domstolen fattar ingen betydelse. De som överklagat har lyckats förhala frågan och omöjliggjort en vettig stamvårdande jakt på björn.
Det andra fallet gäller skogsanvändning. En skärgårdsavverkning gjordes i sommar enligt konstens alla regler. Diskussioner hade förts med Skogscentralen, NTM-centralen och kommunen. Regler, normer och certifieringskrav följdes och alla gav grönt ljus.
Sedan råkade en aktiv inom en naturskyddsförening paddla förbi och gjorde en inlaga gällande skogscertifieringen. Det här har lett till oproportionerligt mycket arbete för skogsvårdsföreningen som också har tvingats ta in utlåtanden av utomstående experter.
Här inställer sig frågan om kostnaderna. Varför är det den som anklagas som måste visa sin oskuld genom tilläggsarbete och utomstående konsulter? Det skulle väl vara minst sagt skäligt att i de fall överklagan inte varit motiverad skulle kostnaderna, i varje fall delvis, tas också av den som gjort den ogrundade överklagan.
I fallet med skärgårdsavverkningen var det måhända en genuin oro över miljön som var drivkraften, medan frågan om björnjakt troligen mera drivs av en vilja att övervinna systemet. I vissa fall – speciellt då det inte kostar alls att klaga – kan bakgrunden helt enkelt vara att förorsaka kostnader för den andra.
Borde vi – utan att tumma på principerna i ett demokratiskt samhälle – införa en kännbar kostnad för att lämna in ett besvär eller en överklagan för att minska på antalet okynnesbesvär?
Anders Portin
skogsombudsman vid SLC
anders.portin@slc.fi