Kommentaren:
Inhemskt kött kan ställas på
julbordet med gott samvete

När julen åter står för dörren känner kanske någon en olustighet inför att äta allt det kött som brukar höra högtiden till. Detta är förståeligt med tanke på den konstanta kampanjdrivningen mot köttet som syns både i inhemska och utländska medier.

Nyligen publicerade även Finlands klimatpanel en forskningsrapport där de inte bara – i dessa osäkra tider – förespråkar en nedläggning av över en tredjedel av landets odlingsareal, utan också talar för ett skifte mot mera växtbaserade dieter. Denna retorik verkar vara vardagsmat idag, trots att köttproduktionen utgör en försvinnande del av utsläppen.

Köttet utmålas dock ofta som en klimatbov som måste fås under kontroll, och främst handlar det om nötköttsproduktionen eftersom den anses stå för 50 procent av utsläppen inom all köttproduktion. Enligt ilmasto-opas.fi är nötköttets koldioxidavtryck 15 kg CO2 ekv/kg, medan samma siffror för gris är 5 och för broiler 4.

Antalet nötkreatur i landet har dock minskat med 62 procent sedan 1960-talets slut. Samtidigt har konsumtionen av fjäderfäkött genomgått en explosionsartad tillväxt sedan 1970-talet.

Fram till år 2035 beräknas konsumtionen av rött kött att minska med 20 procent, och konsumtionen av fjäderfäkött att öka med 20 procent. Nötköttets glansdagar verkar således vara över. Vad beror då den fortgående agitationen mot det röda köttet på?

Är nötköttet en klimatbov?

Mycket handlar om att globala forskningsresultat och mätningar appliceras på den finska köttproduktionen. Perttu Virkajärvi som är forskare vid naturresursinstitutet Luke har poängterat att helhetsbilden gällande nötköttsproduktionens näringskretslopp sällan tas i beaktande, och att utländsk forskning inte kan appliceras på Finland.

Enligt Virkajärvi är endast 2 av de 11 problem som globalt sett kopplas till nötkreatur ens relevanta för Finland, och dessa är metanutsläppen och övergödning. Övergödningen är dock inte direkt kopplad till just nötköttsproduktionen eftersom näringsläckagen från vallodlingar är mindre än från exempelvis spannmålsåkrar.

Dessutom pågår ett konstant arbete för att minska läckagen. Då kolbindningen ökar och exempelvis utsläppen från ladugårdar i framtiden i allt högre grad kan förädlas till biogas blir även köttproduktionen allt miljövänligare. Med hjälp av klimatvägkartan kan jordbruket ytterligare avsevärt minska växthusgasutsläppen förutsatt att samhället är villigt att stå för notan.

En av de största skillnaderna mellan nötköttsproduktionen i Finland och andra länder är fodret. I Finland äter korna huvudsakligen gräs som kompletteras med annat foder. Vall växer bra i Finland och blir därmed ett naturligt foder, medan nötkreaturen i länder som Brasilien äter soja och majs.

Vallen i Finland odlas dessutom på områden som vanligtvis är olämpliga för annan form av odling, exempelvis matväxter för människor. Nötköttsproduktionen bildar därmed i Finland en annorlunda helhet eftersom vallen binder kol, förbättrar markstrukturen och förhindrar erosion.

Med olika optimeringsmetoder inom avel, gödsling och markanvändning kan nötköttsproduktionen dessutom göras ännu miljövänligare. I Finland lider vi inte heller av överbetning, överanvändning av bekämpningsmedel eller vattenbrist. Hos oss flyter dessutom nötköttsproduktionen och mjölkproduktionen in i varandra eftersom nötköttet här främst består av mjölkkor och deras tjurkalvar.

Vattenanvändningen inom nötköttsproduktionen utgör en viktig aspekt eftersom den i vårt land är hållbar och hälften mindre än i de flesta andra länder. Globalt sett används 70 procent av det vatten som människan använder för jordbruk och djurproduktion, vilket gör att man genom att stöda jordbruket i ett land där vatten finns i överflöd stöder en sund vattenanvändning.

Hälften av vår vattenkonsumtion sker i själva verket utanför landets gränser i form av importprodukter, vilket betyder att det finska nötköttet i många fall kan vara ett gott miljömässigt hållbart val.

Växtbaserade substitut är inte problemfria

Nötköttet i Finland är därmed bättre än sitt rykte. Innan köttälskaren slår över till en växtbaserad diet bör denne även se över helheten i hur olika klimatavtryck och utsläpp kan minskas. Det finska jordbrukets utsläpp uppgår till 10 procent av landets totala utsläpp, och produktionsdjuren står här för 19 procent av dessa 10 procent.

Finlands nötkreatur står för 0,14 procent av alla metanutsläpp från nötkreatur i hela världen. Endast 7 procent av vårt lands yta består av jordbruksareal och djurtätheten är därför låg. Därmed är det oklart om man i sitt personliga klimatarbete alls skall se den inhemska maten som ett primärt problem?

Att blint ersätta kött med nåt annat utgör knappast någon förbättring. Dels saknas det forskning gällande växtbaserade köttsubstituts inverkan på folkhälsan i ett längre perspektiv, dels kan vissa ombyten vara missvisande. Exempelvis är det meningslöst att ersätta gris med ris, eftersom båda leder till ökade utsläpp på 5 CO2 ekv/kg.

Vidare är nötköttet ansatt från alla håll trots att exempelvis en ostfri diet sparar på utsläppen nästan lika mycket som att avstå helt från nötkött. Avstår man dessutom från sitt semesterflyg till Asien motsvarar denna enda resa 3 till 8 år av utsläppen från enbart nötköttätande.

Enligt statsrådets rapport RuokaMinimi ökar dessutom matimporten allt efter att dieterna skiftar mot växtbaserade alternativ. Därmed skulle en långtgående vegetarisering av kosten leda till en ökad konsumtion av matvaror som producerats under oklara eller känt dåliga omständigheter någon annanstans i världen.

Näringsmässiga problem

De vegetarianska köttsubstituten dras dessutom med näringsmässiga problem som är utsläppsrelaterade. I fråga om producerat prioteinkilo är svinkött och broiler i samma utsläppsklass som det växtbaserade proteinet. Det röda köttet har större utsläpp men utgör också den bästa formen av protein tack vare dess höga halter av essentiella aminosyror, vilket betyder att kroppen bättre kan ta till vara proteinet.

Näringen i många köttsubstitut som tillverkas av soja-, ärt- och svampproteiner tas inte upp av kroppen på grund av att de innehåller höga halter fytat som blockerar upptaget. Den som ersätter animaliskt protein med växtbaserat motsvarande måste därmed äta mera, kompensera med kosttillskott och går dessutom miste om andra näringsämnen.

Slår man om till en växtbaserad diet krävs helt enkelt en större konsumtion av mat för att uppnå samma näringsvärden som i en diet där kött ingår. Större volymer innebär givetvis större utsläpp. I kontrast utgör därmed den inhemska skinkan inmundigad med rotfrukter i diverse form en rätt så hållbar helhet. Den som är riktigt hugad kan dessutom inhandla kolkompenserat kött.

Köttets politisering och julbordets seger

Det är således inte maten, eller ens det enstaka långdistansflyget till Asien, som utgör den största påfrestningen för miljön, utan användningen av fossil energi över lag. Köttet har i stället blivit symbol för en trend som är mera politisk än realistisk.

Siffrorna må tala sitt klarspråk, men i slutändan bör vi ändå inse att köttkalabaliken i mycket handlar om politik och ideologi. Det är samhällstrenderna som avgör vad som lyfts fram som miljöskadligt.

Speciellt det röda köttet har politiserats på ett sätt som gör en debatt svår att föra. Historiskt sett har motståndet mot köttätandet alltid gått hand i hand med olika religiösa, ideologiska eller samhällskritiska teorier, vilket är fallet också idag. Under 1800-talet växte vegetarianismen fram ur kristna värderingar och olika nykterhets- och reformrörelser, medan den från och med 1960-talet varit starkt kopplad till anti-kapitalism och sedan kryddats med med diverse österländska spirituella läror.

Idag ses en skarp kontrast mellan storstad och landsbygd där den urbana ”progressivismen” vänder sig mot det den ser som jordbrukets konservativa och industriella natur. Här kombineras ofta olika idéer om konsumerism, livsstil och identitet för att skapa politiska motståndare som exempelvis de köttätande männen i sina nedsmutsande terrängbilar.

Politiseringen leder till utspel och poserande som inte kan förklaras rationellt. Som då Unicafe slopade nötköttet, skolor inför ”köttfria dagar” eller en stad i Nederländerna helt förbjöd köttreklam. Tvister om utsläpp och hållbarhet blir här sekundära eftersom motståndet mot köttet är politiskt och ideologiskt förankrat och behövliga fakta väljs ut i efterhand bara för att deklarera politiken som objektiv och opolitisk.

Bortom allt politiserande är det givetvis viktigt att värna om att djuren mår bra och behandlas väl. Likaså ligger det inte i någon finländares intresse att smutsa ner eller utarma naturen. Realiteten är dock att den finska köttproduktionen redan är etisk, ren och avancerad samt att förbättringar görs varje dag.

Därför kan var och en som vill med gott samvete ställa fram inhemskt kött på festbordet. God jul!