Hankkijas VD Jyrki Lepistö upprörde många spannmålsodlares känslor senaste veckan med sitt uttalande om att de betalt för mycket för spannmålet, jämfört med vad de lyckats få ut av marknaden. En känga ger han även åt en del bagerier och kvarnar som enligt Lepistö får sin kostnadstäckning i huvudsak från annat håll.
Det är lätt och mänskligt att bara se till sitt eget hus och att skylla sina egna misslyckande på andra och yttre omständigheter. Det krassa faktumet är i alla fall att våra spannmålspriser speciellt för de ”stora” spannmålsslagen vete och korn släpar efter t.ex. priserna i Estland och Frankrike och på vår närmaste spannmålsbörs Matif (Paris).
Dessa länder kännetecknas av att de kunnat utnyttja den starka exportefterfrågan betydligt bättre än i Finland. Havren som en mera marginell gröda internationellt, fungerar mera enligt sina egna lagbundenheter; i år är det det ovanliga stora utbudet i Europa som pressar priserna på huvudexportmarknaderna som till exempel Tyskland.
Man brukar ofta prata om livsmedelskedjan som en helhet och då bör vi minnas att kedjan är lika stark som dess svagaste länk. För livsmedelskedjan har tiden efter EU inträdet 1995 varit omvälvande. Många forskningsrapporter visar på en lönsamhetskvot på lite över noll under hela 2000-talet i spannmålsodlingen.
En stor del av vår lantbrukshandel har glidit i svensk och dansk ägo. Spannmålsodlingens produktivitetsökning har uppslukats av en motsvarande kostnadsökning.
Om man utgår från en medelkonsumtion av spannmål per capita och år på 80 kg, tar ett medeltal på odlarens gårdspris på exempelvis 160 euro per ton, kommer vi fram till att råvarukostnaden för en persons spannmålskonsumtion är 12,80 euro per år.
I det sammanhanget är det lätt hålla med utredningsman Karhinens budskap om att livsmedelskedjan bör få 500 miljoner till från marknaden för att vara lönsam.
Listan på exempel över utmaningarna kan göras lång, men vi borde istället koncentrera oss på vad vi kan göra annorlunda. Det finns också skäl att vi odlare ser oss själva i spegeln; vad kan vi själva göra för att förbättra situationen som onekligen är besvärlig och utmanande?
Inom producentorganisationerna SLC och MTK görs som bäst upp en åkerväxtstrategi fram till 2040. Det har satsas medel på utredningar om möjligheterna på exportmarknaden inom ramen för Farmers Grain Export-projektet som finansieras av Jord- och skogsbruksministeriet med egen finansiering från SLC och MTK. Även uppbyggnaden av den digitala marknadskanalen Spannmålstorget är viktig.
Greppa Marknaden-projektet både i Nyland och Österbotten har givit oss ökad förståelse för hur marknaden fungerar och studiebesök till övriga länder har gjorts för att öka förståelsen för hur handeln där fungerar och är uppbyggd. Allt fler (riktiga) exportaffärer genomförs i odlarnas egen regi, vilket ökar kunnandet bland odlarna om det marknadspotential den internationella spannmålsmarknaden erbjuder.
Mycket tyder på att odlarna själva måste ta en betydligt aktivare roll och grepp om marknadsföringen av sin spannmål. Positivt är att det finns tecken på att det börjar födas olika typer av företag och samarbetsringar bland odlarna för att bättre utnyttja de möjligheter som marknaden erbjuder.
Om vårt spannmål är för dyrt, trots att vi har lägre pris än i många andra länder – samtidigt som våra produktionskostnader högre – kan vi inte annat än samla våra krafter och på gemensam front söka samarbetsparter för att marknadsföra vår spannmål till ett globalt marknadspris.
Idag satsar vi spannmålsodlare just ingenting på marknadsföring (eller för att vara riktigt ärliga inte en endaste cent). Ett möjligt verktyg för detta kunde vara bildandet av en marknadsföringsfond som samlar in x euro per hektar från hela Finlands spannmålsareal för att effektivera samarbetet mellan odlarna och målmedvetna satsningar på att skapa nya exportmarknader. Bara genom samarbete kan det lyckas. Såhär fungerar det till exempel i Frankrike.
Medlen skulle sedan användas för marknadsföringsåtgärder för vår rena arktiska spannmål. Det kan vara hälsosamt att vi alla frågar oss vilket belopp var och en av oss är villiga att satsa på marknadsföring i våra jordbruksbudgeter?
Utan satsningar av den här typen kommer knappast något att förändras under en överskådlig framtid. Skillnaden d.v.s. Basis, mellan världsmarknadspriset och priset på finska marknaden, d.v.s. i vårt fall priset på spannmålsbörsen i Paris, kommer inte att minska. Det är långt vi odlare själva som tillsammans har lösningarna i våra händer!
Bengt Nyman
ordförande för SLC:s spannmålsutskott