Det är något speciellt med skog för de flesta finländare, antagligen är det något som ligger djupt rotat i våra gener från den tid då detta land till största delen bestod av skog, vilket det fortfarande i och för sig gör. Skog väcker också känslor, en del känner sig trygga i skogen medan andra ser faror och känner osäkerhet.
Också för egen del väcker skogen känslor och det är något speciellt med den långa omloppstiden i skogen som gör att man sällan både sår och skördar under en skogsbrukargeneration. Som självverksam familjeskogsbrukare lägger man vid förnyelser grunden för skog åt barn och barnbarn. Kanske är det just det som gör att jag för min del oftast sammankopplar livshändelser med olika platser i skogen. Jag minns till exempel var jag höll på med gallring under min fars sista dagar och stubben där jag satt under en stunds eftertänksamhet finns fortfarande kvar om än något förmultnad så här ett par decennier senare. De starkaste känslorna framkallar ändå de minnen som jag har från skogsarbete och skogsvandringar tillsammans med min son Erik, han hade ett stort intresse för skog och maskiner och valde därför att utbilda sig till skogsmaskinförare. Det har nu gått snart tio år sen han lämnade oss men minnena finns och de masurbjörkar samt andra specialobjekt som jag pekade ut åt honom står kvar.
Jag vill med denna text framföra mitt ödmjuka tack för rösterna och förtroendet i samband med Metsäliittos fullmäktigeval och samtidigt lyfta några frågor.
Jag tangerade utbildningen nyss och jag har under min medverkan i olika organisationer noterat att ”skogsfolket” börjar bli ålderstiget. Det är inte enbart unga skogsmaskinsförare likt Erik som behövs utan även på tjänstemannasidan behövs nya förmågor då många trotjänare pensioneras inom kort. Det är lite skrämmande när man hör att endast ett fåtal svenskspråkiga väljer att utbilda sig till skogsbruksingenjörer. Så jag vill påminna ungdomar med intresse för skog och natur att fundera på en utbildning inom sektorn bioekonomi som nu då allt större fokus sätts på miljö och klimat säkert har framtiden för sig.
I klimatdiskussionerna framförs också att risken för stormar likt Alfrida/Aapeli på nyårsdagen kommer att öka. För egen del har också större delen av vinterns skogsarbete gått åt att reda upp efter stormen i stället för att ta itu med behövliga gallringar och det har varit lite si och så med att få virket att gå åt. Här efterfrågar jag en större solidaritet skogsägare emellan så att de distrikt som förskonas från skador överför en del av sina avverkningskvoter till områden som drabbats, en annan gång kan det ju vara en själv som drabbas. Har förstått att detta också kommer att belysas på annan plats i denna tidning.
Stormen i sig var lite speciell i och med att det blåste mest från nordost i stället för väst / sydväst som oftast är de förhärskande stormvindsriktningarna. Detta föranledde säkert att skadorna blev större än vad som normalt skulle ha varit fallet. Det äldsta träd som föll för mig var 209 år gammalt och borde därmed varit med om både ett och annat under de åren. Tilläggas kan att det inte skett några avverkningar i vindriktningen som skulle förorsakat att just det trädet föll, snarare är det tvärtom då trädet stod på kanten till en mosse som tidigare troligen varit ganska kal men nu efter torrläggning hyser växande skog med 15–18 meter höga träd.
I det åttiotalet hektar skog som jag förvaltar finns både ungt och som synes ovan också gammalt och även om det naturligtvis är ett ekonomiskogsbruk jag bedriver så finns det utrymme för lite sparskog. Tätväxt timmer kan också mina barn och barnbarn behöva och skog kan också ha andra värden att beakta, schablonmässigt skogsbruk känns för mig lite främmande. För övrigt så hoppas jag att man också i det finländska skogsbruket i större grad skulle beakta kvalitet vid prissättningen. Detta samt bättre utdelning för skogsägaren framom aktieägaren är något jag hoppas kunna arbeta för i de organisationer jag är delaktig i. Förvisso är det också viktigt att bolagen går bra och satsar på verksamhet här hemma, vart skulle vi annars föra det vi producerar?
Än en gång – tack för förtroendet,
hälsar Christer Finne,
skogsbrukande grönsaksbonde,
medlem i Metsäliittos fullmäktige