Debatten om skogen pågår på olika nivåer. Insändare skrivs utgående från olika infallsvinklar. Från EU verkar det att komma en ny ukas i veckan. När man läste den senaste där man pratar om att lämna 30 kubikmeter död ved per hektar förstår man att vid utarbetandet av sådana texter har det inte funnits skogsfolk och markägare med, det är helt andra grupper som lobbar.
Och det är många som har åsikter. Och sina åsikter kan man motivera på de mest märkliga sätt. Någon ondgör sig över att det bränns för mycket virke, men lovordar samtidigt skogarna som fanns i Finland på 1950-talet. Hur såg skogarna ut då?
Så fort skogstillväxten sjunker lite blir rubrikerna att skogens roll som kolsänka har kraschat. Mångfaldstappet beskrivs som att det helt skulle bero på skogsbruket.
Men låt oss som skogsägare inte nedslås av rubrikerna. Låt oss se på skogen utgående från de olika förväntningarna och bedöma vårt eget arbete. En förväntning på skogen är ju virkesproduktion. Där har vi ju lyckats bra.
Virkesförrådet och avverkningarna har ökat och skogsindustrin satsar stora pengar på nya förädlingsanläggningar.
Den kanske mest aktuella förväntningen på skogen är dess förmåga att binda kol. Där kan vi verkligen slå oss för bröstet som skogsägare. Enligt Riksskogstaxering 5 (RST 5 1964–1970) fanns det 77 kubikmeter virke per hektar i medeltal på skogsmarken i Finland. Det var då som vi gick in för att förnya de gamla skogarna som inte längre växte. De hade då dimensionsavverkats och de klena dimensionerna som hade lämnats hade inte reagerat.
Resultatet av de förnyelserna ser vi idag i ett virkesförråd på 131 kubikmeter per hektar. Skogsägarna har alltså ökat skogarnas kolförråd vartefter landet har ökat koldioxidutsläppen. Där har vi inget att skämmas för.
Skogen är viktig för rekreationen. Alla undersökningar om gemene mans åsikter om rekreationsskogen är att den är bäst när det är öppen stamskog med bra sikt. Alltså en välskött gallrad skog. Där trivs vi bäst.
Mångfaldstappet är en realitet. Procentuellt sett är det inte större i skogarna än i andra miljöer, men i debatten har skogarna oftast fått skulden. Mycket pratas om död ved som boven.
Från RST9 till RST12/13 har den döda veden utvecklats från 5,8 kubikmeter per hektar till 6,4 kubikmeter per hektar, så utvecklingen går åt rätt håll. Mängden grova träd över 30 centimeter på brösthöjd har fördubblats för tall och gran och tredubblats för lövträden sedan RST5.
Så anklagelserna att skogarna skulle ha blivit klenare kan vi inte heller ta på oss som skogsägare. Men det är väl något med att vi med den effektiva förnyelsen har stört balansen mellan yngre och äldre träd och blandningen av flera trädslag som har gjort att mångfalden tappar arter.
Visserligen har vi relativt små behandlingsfigurer i södra delen av landet så skogslandskapet blir varierat, men det är kanske övergångszonerna som borde vara mera naturliga. De nya PEFC-certifieringens kriterier ger här klara riktlinjer som kommer att öka variationen och bredda övergångszonerna.
I och med kriterierna skall det i alla skeden av skogsvården lämnas områden orörda som får utvecklas naturligt. Kantzonerna mot torvmarkerna skall vara bredare och vid förnyelseavverkningar lämnas 20 grova träd, döda och levande, vilka skall vara kvar för evig tid och på sikt ge död ved och grova träd på i stort sett varje beståndsfigur.
De flesta av förväntningarna på skogen har vi som skogsägare svarat bra emot och när vi helhjärtat går in för att fylla certifieringskriterierna kan vi med gott samvete fortsätta att sköta skogarna och samtidigt ta hänsyn till mångfalden.
Anders Hjortman
fältchef
Skogsvårdsföreningen Österbotten