Under 2021 gick skogsdebatten het och det ser ut som att 2022 kommer att fortsätta på samma spår. Nationellt bereds i år skogs- och biodiversitetsstrategierna, klimatplanen och ett nytt system för stöd för hållbart skogsbruk.
Naturvårdslagen, inlösningslagen och plan- och bygglagen har reviderats, men nu har processerna fastnat i en politisk strömvirvel. På EU-fronten är aktuella frågor fortfarande EU:s taxonomi för hållbar finansiering, biodiversitetsstrategin, skogsstrategin, reglerna för markanvändningens kolkällor och -sänkor (LULUCF) och direktivet för hållbar energi (REDIII).
Nykomlingar är EU:s förordning om avskogning och EU:s miljörestaureringslagstiftning. Fastän EU inte har en egen skogspolitik påverkar EU-lagstiftningen de finländska skogarna indirekt.
Det finns många förväntningar och krav på skogarna som härstammar från olika värdegrunder och åsikter. Det gör redan utgångsläget utmanande. Ingen av de tidigare nämnda politikhelheter är varken klara eller tydliga för skogarnas del.
Politikpaketen är oftast enorma och komplexa, vilket inte underlättar för en sund diskussion i samhället då miljön och ekonomin sätts emot varandra. Armbrytning görs redan om definitionerna: Hur gammal är gammal skog? Vad är urskog? När är en skog försvagad?
Skogarna är centrala i de globala klimat- och utrotningskriserna. För att kunna kämpa emot dessa borde konsumtionen bli måttligare och den blivande mängden av konsumtion och produktion mera hållbar. För det andra kan skogarna erbjuda lösningar, eftersom trädprodukter har otrolig potential att ersätta fossila material.
Realiteten är att efterfrågan på träprodukter växer globalt på grund av megatrender som till exempel klimatförändringen, befolkningstillväxten och strävan efter högre levnadsnivå i u-länder. Det betyder att frågan inte är om produkter tillverkas av trä utan vem som tillverkar dem. I Finland har vi en av de bästa omständigheterna för att svara på efterfrågan på ett hållbart sätt.
Idealism har en plats i världen, men det kan inte ske på realismens bekostnad. Det traditionella skogsbruket i Finland som har grundat sig på jämnåriga bestånd har varit mycket framgångsrikt i att maximera kombinationsnyttan av nationalekonomin och klimat.
I stora bilden är not-in-my-backyard-tänkandet en risk för både Finlands nationalekonomi samt klimat- och biodiversitetsändamålen. Det stämmer att Finlands skogar inte har optimerats enbart för klimatet, biodiversiteten, rekreationen eller ekonomin. Efter krigen var betoningen på ekonomin starkt, men sedan dess har det balanserats ut.
Effekten av många miljövänliga förändringar ses först senare, VILKET gör det också kommunikativt utmanande. Finland är fortfarande ekonomiskt beroende av sina skogar och skogsindustrins verksamhet. Detta tål att upprepas och är fortfarande relevant.
Enligt utredningar är skogsägaren allt mera intresserade av naturens mångfald i sina skogar. Nästan 90 procent av METSO-programmets skyddsmål har uppnåtts, vilket bekräftar att skogsägarnas intresse också övergår i aktiva miljöåtgärder och frivilligt skyddande.
Detta betyder också att finansieringen till verksamheten borde ökas. Genom frivilligt skyddande och naturvårdsåtgärder i skogarna kan vi med preciserade verktyg öka skogsnaturens välmående i Finland och samtidigt fortsätta med skogsnäringen.
Det är klart att mellan olika ändamål måste man göra avvägningar. För att kunna fatta rätt beslut är det också viktigt att förstå varandra och tala om saker med rätta termer. Skogsbranschen och skogsägaren har hamnat för mycket utanför diskussionen om klimatet och miljön.
Nu ska branschen vara initiativriktad. Utvecklingen och verkställandet av naturvård i ekonomiskogar, skogscertifiering och frivilliga skyddsmekanismer är basen, men också nya synvinklar krävs för att kunna undvika att andra fattar beslut istället för branschen.
Ett lovande kommande system är MTK:s handelsplats för naturvårdstjänster (luontoarvot.fi) som lanseras under våren. Den kommer att erbjuda marknadsdrivna medel för att förbättra naturens tillstånd.
Viktor Harvio
Skogsombudsman
SLC