Klimatförändringen kommer att föra med sig omfattande förändringar i vårt klimat vad gäller temperatur, nederbörd och extremväder. För att kunna anpassa jordbruket till dessa förändringar måste vi komma ihåg de hydrologiska realiteterna och se till att åkrarnas vattenhushållning fungerar även i framtiden.
Prognoserna pekar på att nederbörden i Finland kommer att öka över de kommande årtiondena. Kraftiga regn väntas bli vanligare och vintrarna blötare. Samtidigt kommer tiden då marken är frusen att förkortas.
För lantbruket innebär det att åkerns produktionsförmåga i allt högre grad kommer att vara beroende av en välfungerande dränering.
Finland har en stark utgångspunkt. Ungefär 85 procent av landets åkerareal är dränerad på ett eller annat sätt, vilket placerar oss bland de mest intensivt dränerade jordbruksområdena i världen.
Under de senaste 150 åren har jordbrukare tillsammans med samhället investerat i åkrarnas vattenhushållning, vilket gjort odling möjlig även under våra krävande nordiska förhållanden.
Men hur ser framtiden ut för våra dräneringssystem?
Den största delen av dagens dräneringsinfrastruktur byggdes under decennierna efter kriget, framför allt mellan 1950- och 1980-talen. Därefter har nyanläggningen avtagit och fokus flyttats mot underhåll och förnyelse. Frågan är bara om vi förnyar systemen i den takt som behövs.
Låt oss ta täckdikningen som ett räkneexempel. Omkring 60 procent av Finlands åkrar är täckdikade, motsvarande cirka 1,6 miljoner hektar. Om vi optimistiskt antar att ett täckdikessystem har en livslängd på 50 år innebär det att två procent av arealen borde förnyas varje år. Det motsvarar ungefär 32.000 hektar.
Verkligheten ser annorlunda ut. Tack vare investeringsstöden känner vi ganska väl till omfattningen av de projekt som genomförs. Den årliga täckdikningstakten ligger idag på cirka 5.000 till 8.000 hektar.
Med andra ord förnyar vi endast en fjärdedel av den areal som borde förnyas för att hålla jämna steg med systemens åldrande. Detta leder till en växande underhållsskuld.
Och då talar vi enbart om täckdikningen. Situationen för utfallsdikena är på många håll ännu mer bekymmersam.
Ett täckdikessystem fungerar aldrig bättre än dess utlopp. När huvudfåror och utfallsdiken växer igen eller förblir oiståndsatta försämras dräneringen i hela området. Samtidigt ser vi hur anslag för iståndsättning inte utnyttjas fullt ut, trots att behoven är uppenbara.
Dränering är inte den mest synliga investeringen på en gård. Den ger sällan rubriker och märks oftast först när den inte fungerar.
Men i ett klimat med ökande nederbörd är den en grundsten i vårt jordbruk. Utan fungerande vattenhushållning riskerar alla andra insatser – även miljöåtgärder – att ge sämre resultat.
Klimatanpassningen behöver inte nödvändigtvis innefatta nya tekniker, och vi behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Vi är redan en god bit på vägen ifall vi ser till att de existerande systemen fungerar som de skall.
Frågan är inte om Finland behöver fungerande dränering i framtiden. Frågan är om vi är beredda att investera i den innan underhållsskuldens konsekvenser blir alltför tydliga.
Olle Häggblom
verksamhetsledare
Täckdikningsföreningen