Tema
Ung Cecilia Nyholm DSC06171
Skribenten Cecilia Nyholm är sakkunnig vid SLC.
Tema

Kommentaren:
Är Finlands husdjursproduktion hållbar?

SLC - Cecilia Nyholm

TEXT: Cecilia Nyholm

cecilia.nyholm@slc.fi

Då du såg rubriken tänkte du säkert att denna kolumn skulle behandla ifall Finlands djurproduktion är ekologiskt hållbar. För det är det man oftast tänker på då man hör ordet hållbar. Men det man ofta glömmer bort är att hållbarheten delas in i tre dimensioner: den ekologiska, den sociala och den ekonomiska.

Den ekologiska hållbarheten i Finlands husdjursproduktion syns genom cirkulation av näringsämnen och begränsning av näringsläckage, betesgång, skötsel av vårdbiotoper och vallbaserad produktion.

Den ekologiska hållbarheten är inte komplett, vilket nästan kan ses som omöjligt. Till exempel bildas metan naturligt vid idisslarnas matsmältning, och att få ner utsläppen till noll är ingen enkel sak. Ändå funderar man på många olika möjligheter för att hela tiden utvecklas och bli bättre.

Djurens välbefinnande och producentens vardag

Den sociala hållbarheten kan granskas utifrån både djurens välbefinnande och producentens vardag.

Då vi ser på djurens välbefinnande har Finland mycket att vara stolt över. Vi kuperar inte grisarnas knorrar, vi har låg antibiotikaanvändning och arbetar med förebyggande djurhälsovård.

Då det gäller producentens sociala hållbarhet har vi ett bra system i Finland: avbytarverksamheten. Den är över 50 år gammal och ger husdjursproducenter möjlighet att få ledigt.

Precis som den ekologiska hållbarheten är heller inte den sociala hållbarheten komplett, varken för djuren eller människan. Det behövs fortfarande utveckling inom djurens välbefinnande och ett utvecklat avbytarsystem som motsvarar dagens arbete och de allt större gårdarna.

Vi kan alltså konstatera att både den ekologiska och sociala hållbarheten har många styrkor, men både konsumenter och beslutsfattare kräver fortfarande mer. Men till vilket pris?

Producentpriserna periodvis under EU:s medelpris

Då kommer vi över till den ekonomiska hållbarheten och konkurrenskraften.

Djurstöden ska bidra till att kompensera för de högre produktionskostnader vi har i Finland och samtidigt hålla matens pris på en skälig nivå för konsumenterna. Vi får också kompensation för vissa åtgärder som går längre än lagstiftningen genom ersättningen för djurens välbefinnande.

Ändå ligger producentpriserna för flera animaliska produkter periodvis under EU:s medelpris.

Då funderar man på hur den konstellationen går ihop? Att vi har höga krav på både den ekologiska och sociala hållbarheten, men en ersättning som inte motsvarar kostnaderna.

Svaret är att den konstellationen inte går ihop för många och bidrar till att Finlands husdjursgårdar minskar. För att den ekonomiska hållbarheten helt enkelt inte finns.

Ändå fortsätter man i samma takt att föreslå nya krav i Finland, för att vi ska vara de som visar vägen för resten av EU. Det är önskvärt, men inte realistiskt utan ekonomiska förutsättningar. När ska vi inse att vår produktion inte är hållbar som helhet?

Vi har kommit långt inom den ekologiska och sociala hållbarheten, men den ekonomiska hållbarheten släpar efter. Samhället behöver öppna ögonen för helheten och visa att Finlands husdjursproduktion är någonting helt unikt – exklusiva produkter som producenten behöver få betalt för.