Omständigheterna gjorde det omöjligt för Karl och Rose Wright att bo kvar i Portland, Oregon, på USA:s västkust. Efter att markpriserna under några års tid skjutit i höjden och hyran på den gård de bodde och drev sin fårfarm på stigit anmärkningsvärt beslöt de sig för att flytta till andra sidan jorden, till den österbottniska by som Karls morfar utvandrat ifrån när han var ung.
Långbacken, en till synes sömnig och blyg liten gårdsgrupp, ligger mittemellan Petalax i Malax och Korsbäck i Korsnäs. Här bor femton, kanske tjugo, personer och när Karl Wright flyttade hit med sin familj i augusti ifjol bidrog de till att sänka medelåldern i bydelen rätt bra.
– Till en början hade vi planerat bo i min morfars hus, men det är alltför gammalt och fallfärdigt så vi köpte den här gården, berättar Karl.
Det är lång väg från Portland till Petalax och ett stort steg att ta för fembarnsfamiljen som aldrig ens besökt Finland innan flytten.
Äldsta dottern som är 21 år valde stanna kvar i USA, medan sönerna på 13 och 17 år samt tvillingarna Grace och Zoe 9 år numera är petalaxbor.
På gården finns två hus. Ett som är byggt 1964 där familjen bor och ett äldre rödmyllat från 1850. Till gården hör också fem hektar mark.
– Ingen hade bott här på länge och nu jobbar vi mest med olika sorters reparationer, berättar Rose. Det var en utmaning att få en vattenledning dragen till fähuset, men nu har vi vatten där också.
Föder får för ullens skull
Det första Wrights gjorde när de kom till Petalax var att köpa sex får av finsk lantras och i somras fyllde de på med en bagge så att flocken får börja växa.
– Vi planerar att ha åtminstone hundra får, säger Rose. Främst för ullens skull, men kanske också för köttets. Vi har kontakter och vet att det finns de som vill köpa av oss.
Staten betalar också ersättning för uppfödning av lantraser som hör till Finlands ursprungliga djurarter.
– Ängarna och lindorna som fåren betar på är inte våra, förtydligar Karl. Vi har haft upp ärendet med grannen och eventuellt ska vi försöka köpa mark av honom i något skede.
Wrights befinner sig ännu i planeringsstadiet och det tar tid att bli bekant med de nya omgivningarna.
Hemma i Oregon hyrde de en gård där de hade får, kor och kaniner, men när priserna skruvades upp hade de inte längre råd att bo kvar.
– Vi hade byggt upp en flock med skotska får och precis köpt till några finska lantrasfår när vi insåg att vi måste flytta bort, berättar Karl.
– Vi sålde några av fåren och gav bort ungefär 25 stycken, minns Rose. De hade precis lammat.
Emigrerade till USA
Karls morfar, Edvard ”Eddie” Sebbas, utvandrade i tiderna från Petalax till Washington där han tillsammans med Karls mormor Lea Grahn, ursprungligen från Pörtom, kom att skaffa sig 80 tunnland mark strax norr om Seattle. Bland annat hade de höglandsboskap på sin gård.
Karls mamma Betty Jane är född i USA och även Karls föräldrar hade en gård när han växte upp. Som vuxen flyttade Karl till Portland där han träffade Rose och till en början jobbade han inom datorprogrammering innan paret beslöt sig för att börja skaffa djur.
Hur det är att arbeta på ett lantbruk har han lärt sig hemifrån och han har alltid vetat om att det i Finland funnits mark i morfars ägo, mark som paret nu försöker förvalta i hans namn.
– Det är svårt att komma igång, mycket jobb med all pappersexercis och det tar tid, säger Karl.
– Vi har sökt banklån vid olika banker för att kunna införskaffa de verktyg som behövs och för att köpa en traktor, fortsätter han. Men vi fick avslag. Vi måste bo här i tre år för att kunna lyfta ett banklån, så för närvarande hyr vi mark.
Också språket kräver sitt. Den svenska Karl är van vid är gammaldags petalaxdialekt och det har varit betydligt svårare för honom än han först trodde att lära sig modern standardsvenska. Rose pratar ännu ingen svenska, medan barnen som börjat skolan i Petalax får lära sig där.
Till en början fick Karl och Rose mycket och ovärderlig hjälp av Karls släktingar i vasatrakten och när de flyttade till Långbacken har deras grannar varit både välkomnande och hjälpsamma.
– Jag hade hoppats att det skulle finnas ett sätt att få bidrag eller nåt för att komma igång med gården, säger Rose. Det är inte lätt, men vi tar det långsamt, sparar lite och bygger upp efterhand.
Ödegårdar på landsbygden
Familjen Wright är ett av de få exempel på personer som väljer att flytta ut till landsbygden för att bosätta sig i ett hus som länge stått obebott.
Frida Lähdesmäki, projektledare vid Aktion Österbotten, berättar att det LEADER-finansierade projektet Lande-Bo har som huvudsakligt syfte att utreda möjligheten att ställa en kommuns tomma byggnader runtom i byarna till nyanländas förfogande, men även att hitta en modell för att trygga tillgängligheten för kommunal service, god fritid och en fungerande vardag.
När projektplanen skrevs för snart fyra år sedan hade den stark fokus på invandrarboomen och god integrering på landsbygden, men även arbetsmöjligheter, fritid och bostäder betonades. Frida menar att bosättning, jobb och en god relation till närsamhället är några av de viktigaste åtgärderna för en bra integrering.
Att många av de bostäder som står tomma runtom i byarna ofta har ägare på annan ort är ett bekymmer: Hur når man dem? Hur får man ut bostäder och tomter på marknaden ifall intresserade köpare finns? Och går det att hyra tomma bostäder?
Frågorna är många och när det gäller nyanlända finns det gott om problematiska knutar att lösa. Hur ska man exempelvis göra för att trygga nyanländas möjlighet att köpa fastigheter när det kommer till banklån och säkerhet?
– Kan vi utforma en ekonomisk modell, göra en kartläggning av tomma byggnader och skapa en god framtid för de nyinflyttade och samtidigt göra byn attraktivare tillsammans med byborna? undrar Frida retoriskt.
Landsbygden blir attraktiv när den hålls bebodd, menar hon och projekt Lande-Bo. Något som förhoppningsvis leder till att dagis, skolor, utbildningar och arbetsplatser får fortsätta att finnas och fungera vid sidan av affärer och annan nödvändig service.