Julbild
Livet på landet

Julberättelsen:
En perfekt jul

Att åstadkomma en perfekt jul är lika hopplöst som att nå Olympiska kommitténs officiella medaljmålsättning, läser Kalle i en gratistidning som fanns i postlådan idag.

Bland alla julannonser finns någon liten text inklämd, inte tvärtom som förr i världen, tänker Kalle och känner blodtrycket stiga. Vad har det tagit åt samhället. Han minns sin barndoms jular, som dagar då alla lugnade ner sig och man umgicks med släktingar och vänner, gästade varann och njöt av gemenskapen.

Men nu: köp, köp, köp. Betala i januari, om du har råd. Annars får du klippa dina kontokort då och leva på knäckebröd och vatten i månader.

Muttrande bläddrar Kalle vidare i reklambladet med allt häftigare rörelser. Är folk alldeles från vettet?! Vem behöver alla de här fåniga prylarna?

Det räcker inte mer med levande ljus på julbordet, utan alla ska lysa upp sitt hus både inne och ute, ända ut till gatan. Också här på Kalles gata har det blivit som att bo i Las Vegas. Lampor av alla de färger, blinkande och intervalltändande, en del lampslingor följer till och med musikens rytm.

Och musiken hörs! Julmusik i veckor. Inga lugna vackra psalmer utan dansbands-dunka-dunka typ Blue Hawaij, Jag drömmer om en jul hemma och annat sentimentalt slisk.

Inte ens i kyrkan är det som förut, utan ortens kyrka är fullbokad med julkonserter av alla de slag så församlingens egen kväll med det vackraste julsångerna har fått ge vika och sjungs först i januari.

Johannes, grannen närmast norrut, brukar säga att Kalle har blivit en riktig ”gnällgubbe” som gnäller över allt och alla i stil med att allt var bättre förr. Då Kalle speglar sig i den mörka fönsterrutan ser han en gammal gubbe, med mungiporna vända neråt.

Hemhjälpen lyfte fram adventsstaken i fönstret senast hon var in och svängde, men Kalle tänker minsann inte börja tända den redan. Julveckan räcker bra. Grannarna har redan både adventsljusstakar i alla fönster och adventsstjärnor därtill. Rena rama spelhålor ser de ut som.

Och det ska va små julgranar i bilarna och till och med hundkojorna är pyntade med färgglada ljusslingor. Snart kommer väl grannens katt och hälsar på med luciakrona på huvudet, tänker Kalle och fnyser ilsket innan han drar på sig sin svarta skinnmössa, som han köpte på 50-talet då man ännu gjorde ordentliga kläder som höll en varm.

Men vintrarna är inte heller som förut. Bara slask och rusk och storm. Det går inte ens att tända ett levande ljus på gravgården mer. Vinden blåser ut dem direkt och församlingen har förbjudit dem, eftersom skator och ekorrar sprider ut dem överallt då de slocknat. Nu ska det vara batterilyktor, OM man alls ids masa sig iväg till kyrkogården. Det borde ju ske just då ”Kalle Ankas jul” visas på tv och det kan ju ingen nutidsmänniska missa. Säkert fler barn som vet vem Benjamin Syrsa är än vem Jesus var. Kanske vuxna också.

Inte kan man ta sparkstöttingen då man ska någonstans heller. Råkar det mot alla förmodan finns snö och is på julen så är alla vägar så sandade att man skulle ha mer nytta av en kamel.

Den nya unge snorvalpen till läkare tog ju Kalles körkort sist de träffades. Kalle har bestämt att han inte går till honom fler gånger. Granngårds Lina, som är sköterska förstår mycket bättre att inte kan ju en åttioåring ha synen som en tjugoåring. Också reflexerna blir långsammare med åren, men då man blir långsammare blir man också försiktigare och koncentrerar sig på det väsentliga.

Inte sitter han och tittar sig omkring, följer med medelförbrukningen av bensin eller talar i telefon medan han kör. Han ser på vägen framför sig, bromsar i god tid och låter de häftiga accelerationerna vara ett minne blott. Förstår inte läkaren att det tar över en timme att gå till centrum, med bilen skulle det gå på femton minuter. Nu är det bäst att ta dricka och smörgås med sig och pausa på vägen.

Kalle har en god vän som han besöker på gravgården. Varje år, på julaftonsdagen, för Kalle ett julkort och ett vanligt stearinljus till hans grav. Det är det enda julkortet Kalle skriver. Där står det: ”Du hann först, men tro inte att jag kommer att springa här för jämnan i all evighet. God jul var du än är och i nästa år ska vi träffas.”

Han ställer kortet vid gravstenen, försöker tända ljuset, men får oftast ge sig. Fast det inte går att tända ett ljus brukar han ställa ett litet snapsglas med vännens favoritlikör bredvid kortet. Han undrar om skatorna och ekorrarna tar hand om det också. Då kan det vara lite livat i trädkronorna imorgon bitti, tänker han och ler ett sällsynt men finurligt leende. Hoppas ekorren klättrar upp i kyrktornet och snurrar tuppen så den gal i en timme, minst.

Buttert vandrar han hemåt igen. Berta, en nittioårig tant som bor på samma gata, erbjuder honom skjuts, men han avböjer och hänvisar till att det är bra att röra på sig. Han skulle aldrig i livet åka med henne! Han var livrädd att åka med henne då hon var ung, hur skulle det vara nu då hon inte mer varken ser eller hör så värst mycket. Det är en evig gåta hur hon har fått behålla sitt körkort. OM hon nu har det ännu, men bilen har hon.

Då hon var ung var hon en skönhet, då skulle man kunna räkna ut att hon charmat läkaren, men idag måste det vara något annat. Knappast pengar, för hennes pension kan inte vara mycket att hänga i julgranen, eftersom hon var förnäm hemmafru i alla år. Ja, så heter det, i verkligheten var hon lat och låg helst på soffan och tittade på såpoperor i tv. Hon visste inget om sina grannar, men hade stenkoll på vad som hände i Emmerdale och Fjällbacka. Där gasar hon iväg nu. Gasen i botten och kopplingen för långsam så det tjuter i lamellerna.

Nej nu, nu har Johannes gått och blivit omvänd på gamla dagar. På långt håll ser Kalle att blåa lampor blinkar i hans trädgård. Att han inte kunde hålla sig åtminstone till julveckan, de har ju kommit överens om att inte dras med i julhysterin. Någon ordning och reda ska det vara!

Ilskan ger Kalle lite mer kraft och en skjuts framåt så han hinner se att någon bärs ut i ambulansen som står på Johannes gård. Det kan inte vara någon annan än Johannes som bärs ut. Chockad stannar Kalle mitt i ett steg och visst sjutton är det en hal fläck just där och vips ligger han huller om buller på vägen och skriker som en liten palt som vill ha mammas uppmärksamhet och tröst.

Ambulansmannen hör honom och kommer springande. Kalle vill fly, men hur han än försöker så kommer han sig inte upp på benen. Han ligger där som en hjälplös sköldpadda på rygg och viftar med benen en arm, men den högra armen håller han stilla.

– Hur gick det? frågar den lilla flicksnärtan som kommer springande. Inte ens i ambulanserna kan de mer ha riktiga karlar. Vad skulle en sådan Barbiedocka orka bära?

Trots Kalles protester placeras också han i ambulansen. Men han kräver att få sitta. Han tittar på sin bleka vän på båren, det ser allvarligt ut. De blå lamporna fortsätter att blinka och då de kommer ut på stora vägen börjar sirenen tjuta. Nu är det bråttom.

Då Kalles arm är röntgad och gipsad och sen röntgad igen, är det så sent att han inte mera tillåts åka hem, utan tas in i samma rum som Johannes. Där ligger de nu bredvid varandra, mer eller mindre hjälplösa. Vem ska nu ta in posten då de båda är här? De brukar ju ta in åt varandra i fall att någon måste fara någonstans.

En gång har Johannes varit och hälsat på den enda sonen i grannlandet och Kalle, ja han rör sig inte längre bort än till gravgården en gång om året. Och nu ligger de där, sida vid sida, i ett sterilt vitt rum med pipande apparater. 

Nå bättre det än munter julmusik, tänker Kalle, och säger åt Johannes:

– Det var nog bättre förr. God jul på dig. Då jag kommer hem ska jag nog tända adventsljusen. Du har ju redan haft blinkande lampor i trädgården. Förresten, kan du inte komma över till mig på julaftonen så kan vi beklaga oss tillsammans över värk och dåligt tv-program?

Johannes blir så glad att linjen i monitorn gör ett litet skutt, men det märker inte Kalle för han är fullt upptagen med att åstadkomma ett av sina sällsynta leenden. Det känns riktigt bra att se fram emot en jul tillsammans med bästa vännen.

Britt-Marie Norrgård
bmnorrgard@gmail.com