Han har alltid haft ett stort intresse för växtodling. Det ekologiska tankesättet har också funnits där och fördjupades under studietiden. Den 1 maj blir Johannes Nylund ekologisk jordbrukare på riktigt när det andra omläggningsåret avslutas.
– Inte vet jag om det blir någon större skillnad. Jag har ju odlat ekologiskt i två år och det handlar mera om att en process tar slut. Men samtidigt är det hit jag strävat, säger Johannes Nylund.
Den 1 maj blir Johannes Nylunds hela gård ekologisk när det andra och sista omläggningsåret är till ända. År 2015 generationsväxlade han och tog över familjens dikoproduktion i Träskböle i Närpes.
– Min pappa tycker om växtodling och använde ytterst lite kemisk bekämpning. Det ekologiska tankesättet har alltid funnits i familjen och enligt det har jag fortsatt att odla, säger Nylund.
Efter generationsväxling ingick han förbindelse om ekologisk produktion och inledde den två år långa processen med omläggningen. Orsaken till omläggningen för hans del handlar inte enbart om det högre ekostödet som ekoavtalet berättigar till.
– Man kan inte för tillfället frånse att ekologisk odling ger ett bättre netto till gården jämfört med konventionell odling. Klart ett högre stöd sporrar, men om det skulle försvinna eller decimeras i framtiden hade jag troligen ändå fortsatt på samma linje.
– För mig handlar det mycket om det stora intresset för odlingen, den ekologiska utmaningen, säger han.
Inspirerades under studietiden
Förutom Nylunds far har också Paul Riesinger, växtodlingslärare vid YH Novia, inspirerat honom.
– Riesinger har forskat i ekologisk odling och gett ut litteratur i ämnet. Därför hade han också en ekologisk touch på sin undervisning och det sporrade mig och fick mig ännu mera intresserad av ekologisk odling, berättar han.
Den största utmaningen inom ekoodlingen är bekämpningen av ogräs. Kvickroten hör till de mest ökända, men Nylund poängterar det finns metoder som underlättar arbetet med ogräset.
– Att ha en växtföljd är bra i all odling och som konventionella jordbrukare bekämpade vi aldrig kvickrot kemiskt på vår gård. Genom att ha växtföljd så kan man minimera problemen med kvickrot. Den försvinner aldrig helt men den går att leva med.
Han nämner följande som exempel:
– När man har vall koncentreras kvickroten till det övre matjordslagret, vilket gör att man har goda mekaniska bekämpningsmöjligheter vid vallbrott. Så är fallet inte när man har exempelvis kontinuerlig spannmålsodling på samma skifte.
I hans trakter är det också vanligt med vårplöjning – en metod som också motverkar förekomst av kvickrot.
– Vi satsar på vårplöjning med en väl inställd plog utrustad med förplog. När vårplöjningen görs tar det hela växtsäsongen innan kvickroten hinner komma upp och då har spannmålsodlingen kommit så långt att den inte störs.
Blandar med olika grödor i spannmålsodlingen
Nylund har spannmål på cirka 20 procent av arealen och vall på resten. Han blandar med olika grödor i spannmålsodlingen.
– I spannmål som sås på våren brukar jag ha ärtor blandat med havre eller bondböna med vete. Höstgrödorna som som vete eller råg är däremot rena. De senaste åren har jag faktiskt inte haft höstgrödor på grund av de utmanande höstarna, men den här hösten sådde jag ganska mycket. Marken frös också innan snön så nu ser det ut som att det kan lyckas.
Nylund är självförsörjande på foder men fjolåret blev utmanande. Vallen led mycket av torkan.
– Jag med många andra fick ungefär 60 procent av normal skörd. Vi hade stora problem med torka i våra trakter och både vall och spannmål led. Men jag hade lite vall i lager så jag klarar mig med nöd och näppe i år, säger han.
Johannes Nylund har i dagsläget 25 dikor av rasen Charolais. Tjurkalvarna säljs vid åtta månaders ålder och förmedlas vidare till slutuppfödning medan kvigorna slaktas vid cirka 20 månaders ålder.
– Jag nyrekryterar cirka 10 procent per år, vilket innebär att jag byter ut 2,5 dikor per år och föryngrar besättningen.
Försvinner in i konventionell uppfödning
Något som är en störande faktor för Nylund och andra ekologiska dikoproducenter är att det mervärde som produceras försvinner i och med att ekologiska förmedlingsdjur ofta levereras till den konventionella slutuppfödningen.
– Det är en mycket dålig sak. Som ekologisk dikoproducent skulle jag gärna se att mervärdet tas till vara. Jord- och skogsbruksminister Jari Leppä har påpekat att det är brist på ekologiska slutprodukter. Arealen finns, men det är fel att exempelvis ekologiska förmedlingsdjur försvinner till den konventionella sidan. Slakterierna är också medvetna om det här och tycker inte heller om att så är fallet. Men som det är nu kan de inget göra, förklarar han.
Ett alternativ kunde vara att ekologiska dikoproducenter också skulle ha slutuppfödning.
– Men det kan inte jag. Nuvarande byggnader och tillgång till bete tillåter inte en satsning. Ett annat sätt är att hitta en ekologisk slutuppfödare som tar emot mina förmedlingsdjur.
En fördel med dikoproduktion är att den inte kräver så dyra investeringar. Själv har han sin besättning i ett växthus, som är byggt enkom för dikoproduktion.
– Det är en lösdriftsladugård av växthuskonstruktion. Grundidén är att det ska vara ljusa utrymmen både för djuren och för arbetarna. Samtidigt är det också en kostnadseffektiv lösning. Inom dikoproduktionen är lönsamheten i långt fast i hur fasta kostnader hanteras. De ska vara så låga som möjligt och inkluderar byggnadskostnaderna, förklarar han.
