Förra veckan hade LF en intressant artikel om marmorerat kött från utmönstrade mjölkkor. Tanken är god, men enligt vad jag erfarit under mina år som rådgivare inom nötköttsproduktion är mjölkkor inte särskilt lämpliga för ändamålet.
Mjölkkorna har inte speciellt goda anlag att ansätta fett i musklerna och skulle det ändå lyckas genom att ”öka slaktvikten med 100-150 kilo” blir denna tilläggsgödning alltför dyr. Ett klart bättre och säkrare alternativ vore att använda utmönstringskor från dikogårdar, speciellt av rasen Aberdeen Angus, och säkerställa att värdefulla styckningsdelar från dem inte säljs som vanligt nötkött.
Genom decennier har mjölkkorna i Finland vanligen varit tillräckligt feta när de sålts till slakt, ofta till och med för feta på grund av låg produktion i slutet av laktationen. Någon extra tilläggsutfodring, av den typ som använts i Sverige för att uppnå lämplig fettansättning på slaktkroppen, har inte behövts för våra mjölkkor.
Enligt min mening är det inte realistiskt att kunna höja slaktvikten med 100-150 kg, vilket betyder att levande vikten borde öka med drygt 200 till 300 kg. Mjölkkorna i vårt land säljs normalt till slakt efter två till tre laktationer, ibland flera men mer sällan efter bara en laktation. Korna är därför i de flesta fall fullvuxna när de utmönstras och kan inte förväntas växa i någon betydande grad, även om de skulle utfodras intensivt.
När korna inte längre växer men utfodras över behovet av underhållsfoder stiger visserligen både slaktvikt och levande vikt, men det sker främst genom ansättning av fett. Tyvärr är det hos kor av mjölkras främst fråga om s.k. ytfett och i viss mån fett mellan musklerna men inte i tillräcklig hög grad inne i musklerna och inte hos alla kor.
Att höja slaktvikten genom fettansättning ökar visserligen möjligheterna till fettbildning inne i musklerna, eller s.k. marmorering, men det kostar alltför mycket. När korna omvandlar foder till fett behöver de fyra gånger mera energi än till produktion av muskler, dvs. kött. Eftersom foderbehovet i nötköttsproduktionen redan är stort, hos ungnöt ca 11-12 kg ts per kg kött, är det lätt att räkna ut vilka fodermängder fettproduktion kräver.
Utmönstringskor av köttras behöver ingen tilläggsuppfödning innan slakt, men kan visserligen bli onödigt feta om de hålls för länge efter avslutad digivning eller om den går på för bra foder. Den skotska typen av Aberdeen Angus är känd för att lätt bli fet, men är också känd för sitt marmorerade kött.
Den mer moderna AA-varianten eller den s.k. kanadensiska typen är mera högrest och har en slankare kropp med längre ben. Den blir inte lika lätt fet, men enligt uppfödares erfarenheter är den ändå inte sämre då det gäller marmorerat kött.
Eftersom det finns ett uppenbart intresse för och behov av högklassigt nötkött på marknaden vore det viktigt att kunna svara på den efterfrågan. Vi skall dock inte göra det onödigt invecklat och dyrt utan satsa på ett naturligt sätt och ta tillvara de naturliga egenskaper lämpliga nötdjur har.
Jan-Olof Johnsson