Att försöka matcha Sofie Staras förträffliga ledartext i Österbottens Tidning den 27 mars tänker jag inte försöka mig på. Jag vill i stället ge min syn och berätta min historia varför vi flyttade ut till landet och till Kvikant.
Jag är född i Karleby och en tid under mina första månader bodde jag i Kvikant, i en bostad vägg i vägg med ett fähus. Samma fähus vars invånare redan för länge sen är borta. Samma fähus där vi haft våra hästar varje sommar i 20 år. Samma fähus som jag ser från mitt köksfönster bara 50 meter bort.
Min pappa fick arbete i Jakobstad och vår familj flyttade. På 1960-talet flyttade man till den ort där arbetet fanns, man pendlade inte, inte ens till närmaste grannstad och ordet distansjobb var nog inte uppfunnet.
Staden Karlebys bostadspolitik för Kvikants del har varit följande: Man har beviljat bygglov för maneger, för stall och hus och man har preparerat ridvägar och flyttat hit travbanan för ett antal år sen. Som ett resultat av detta finns här idag närmare 200 hästar! Hästar behöver utrymme så som betesmarker, rid- och travvägar.
För att citera Sofie Stara i ÖT 27 mars: ”Men ska landsbygden leva är det viktigt att kommunerna är alerta och går människor som vill leva åtminstone delvis i glesbygd till mötes.”
Nu planerar man en landsväg för tung trafik rakt genom byn. En väg för tung trafik i ett hästtätt område som Kvikant passar inte ihop! Hästar är flyktdjur, blir de skrämda litar de på sin snabbhet och flyr… oftast hemåt. Det har hänt att det kommit herrelösa hästar genom byn som tappat sin ryttare eller kusk på vägen, kombinera detta med stora fordon och det kan det ha ödesdigra följder.
Jag tänker på alla hobbyryttare som inte mera kommer att kunna ta del av naturen från hästryggen, travfolket som mister en del av sina träningsmöjligheter och alla företagare inom hästbranschen som valt just Kvikant för sin verksamhet.
Den tilltänkta vägen skärmar dels av de naturliga ridvägarna i Sandskata, men också de ridvägar norr om byn, som staden lät göra för några år sen. Förhoppningsvis kommer staden till insikt om hur den tilltänkta vägen skulle komma att inverka på hästsporten i nejden. En sport som dessutom till stor del är en flicksport.
Jag kan inte låta bli att jämföra med golfsporten som har sin bana alldeles intill där vi bor. Tänk tanken att staden meddelar golfentusiasterna att en del av golfbanan ska bort på grund av ett vägbygge! Otänkbart!
Det finns många exempel på kommuner som väljer att satsa på hästbyar däribland Korsholm. Men vi behöver inte göra det, byn finns redan och om staden bara förstår att bevara och utveckla den ytterligare och inte förstöra förutsättningarna.
Den planerade vägen kommer att gå nära Natura 2000-området i Sandskata. Här finns en unik och värdefull natur med unika djur- och fågelarter. I Sandskata skogarna har jag joggat, skidat, ridit, plockat bär och svamp men framför allt njutit av tystnaden.
Att en stor väg med tung trafik medför buller förstår alla, skogen i Sandskata är tallskog, gles tallskog. Garanterat når bullret Natura 2000-området, men även vår sommarstuga bara 400 meter från den tilltänkta vägen.
Staden lät invånarna fylla i en enkät om önskemål kring området i Sandskata, det visade sig att de flesta ville behålla området som det är. Behåll det naturliga i vår närmiljö!
Vägbygget motiveras med att få en snabbare förbindelse till hamnen från, ett ännu icke befintligt industriområde intill riksåttan samt få bort tung trafik från centrum. För en 10 minuter snabbare rutt vill man offra en hel by!? Gör de befintliga vägarna bättre anpassad för mera trafik!
Staden motiverar även att man får en bra väg till Sandskata rekreationsområde. Jo, vägförhållanden i Kvikant är under all kritik. Men att förbättra vägunderhållet och att asfaltera de sista 2 kilometrarna av Sandskatavägen är småpengar i jämfört med vad den nya vägen skulle kosta!
År 2012 flyttade jag och min man och hästarna tillbaka till Kvikant. Vi ville bo på landet, ha hästarna nära och då fanns det inget mera lämpligt ställe än Kvikant. Men samtidigt verkade det korkat; jag jobbade i Nykarleby och min man i Jakobstad och det gör vi fortfarande. Idag är situationen en helt annan. Hos oss kommer distansjobb att få en fortsättning i någon form fastän pandemin är förbi.
Så en hälsning till beslutsfattarna i Karleby, håll er till er strategiplan att vara en stad med dragningskraft, trygg miljö och god livskvalitet: Låt familjen Granvik bygga sitt hus på sitt drömställe (se Österbottens Tidning den 27 mars) som vi gjorde. Offra inte naturen, miljön och landsbygdsidyllen och framför allt förstör inte möjligheterna, som ni själva skapat åt oss, att utöva vår fantastiska sport.
Vår vackra och naturliga boende- och närmiljö behövs och kommer att behövas för framtida generationer. Byggs vägen är naturen borta för alltid och varken Sandskata eller Kvikant är sig mera lik!
Ann Kolam-Ludén
Karleby