Bräkande får, kabelsaxarnas surr och nyfikna åskådare fyllde Tallipiha i Tammerfors på lördagen. FM i fårklippning var starten på ullveckorna, som pågår till den 23 september. Den inhemska ullen ska få en välförtjänt profilhöjning.
– Ull av finska lantrasfår är ett lika fint, om inte finare, material än merinoull. Den finländska ullproduktionen tyngs inte heller av etiska problem såsom till exempel ullproduktionen i Australien, vår produktion klarar den mest noggranna granskningen. Ändå är den inhemska ullens värde så lågt, att det finns producenter som bara slänger den, säger Jarmo Latvanen.
Han är styrelsemedlem i fårföreningen Suomen Lammasyhdistys, som i år firar hundra år. Tillsammans med andra aktörer i branschen har man lanserat ullveckorna, som pågår 8-23 september. Under evenemanget lyfts inhemsk ull fram på olika sätt, till exempel deltar många fårgårdar i Köp av bonden!-dagen i morgon, 15 september.
Föreningen har också utlyst en för alla öppen handarbetstävling, där man ska formge ett par sockor eller vantar av inhemskt yllegarn.
Ullprodukterna säljer
Latvanen själv driver fårproduktion i Akaa och satsar på direktförsäljning, vilket är vanligt för fårgårdarna. Förutom livsmedel säljer gården fårfällar och ullprodukter, allt av finska lantrasfår.
– Pirtin Kehräämö är den största förädlaren av inhemsk fårull, men vi använder närbelägna Virtain Villa som spinner ullen till garn åt oss. För oss har ullen ett värde, ullprodukterna säljer och vi har också låtit en textilplanerare formge unika produkter åt oss.
Latvanen berättar att säljer man ullen till ett spinneri är priset kring två euro per kilo, vilket inte ens räcker för att täcka yrkesklipparens arvode.
– Om ullen inte ger något åt gården förblir den en marginell produkt, för det går också tid till att sortera och skicka iväg ullen till spinneriet.
– Det skulle behövas nya idéer och företagare som är beredda att investera i och producera ullprodukter. Även för den sämre ullen finns vettiga användningsområden, till exempel som isolering, ekologisk marktäckning mot ogräs i växtodling eller plantskydd för skogsträd, nämner Latvala.
Fårnäringen har blivit mera professionell och det finns i dag ungefär 600 gårdar med får som huvudsaklig produktionsinriktning. Besättningarna har blivit större och därmed har efterfrågan på yrkeskunniga klippare ökat.
– Det råder stor brist på fårklippare. Inom branschen har vi försökt råda bot på detta genom att utbilda fårklippare, nästa utbildning är i Sievi om en månad, nämner Latvala.
Rätt teknik avgör
I lördagens FM-tävling deltog flera ”veteraner”, men också nya ansikten. Marko Känsälä förnyade sitt mästerskap och representerar Finland i nästa års världsmästerskap i Frankrike.
En av branschens och tävlingens nykomlingar är Risto Saari från Mellersta Österbotten, som klippt får i två år. Han har ingen bakgrund inom fårnäringen eller ens inom lantbruk, utan beslöt att utbilda sig till fårklippare efter att en tidigare arbetskamrat nämnt att det rådet stor brist på klippare.
– Jag tänkte att det kunde bli en bra sidobusiness, men det blev nog ett heltidsjobb. Efterfrågan är så stor att jag ibland är tvungen att tacka nej till jobb, säger Saari, som också gör byggarbeten.
Hans arbetsfält omfattar hela landet. Under ungefär 150 dagar arbetar han 8-12 timmars dagar och klipper 6.000-7.000 får.
– Det första året var rena pinan, det gjorde jävligt ont och arbetet kändes tungt. Men sedan hittade jag rätt teknik och nu går arbetet lätt.
En bra klippare ska ha rätt ”touch” med djuren och till exempel är lätta skor som ger bra grepp ett bättre val än gummistövlar eller tunga arbetsskor. Klippningsstället ska vara på ett jämnt underlag och ha elektricitet för kabelsaxen och lämplig belysning.
Dessutom har Saari ett önskemål till gårdarna; att fåren är nära klippningsstället så man flyttar på fåren och klipparen slipper hoppa mellan olika boxar.
Det finns ungefär 156.000 får i Finland och den årliga ullproduktionen är cirka 90.000 kilogram. Flest fårgårdar finns det i Egentliga Finland och Norra Österbotten.
