Marginalerna för lönsamhet blir allt mindre, vilket innebär att åkrar som är bördiga och ger höga och jämna skördar blir allt viktigare, både inom konventionell och ekologisk odling.
Jordbruksmarken, dess utmaningar och möjligheter att öka bördigheten diskuterades på seminariet Mark och Mask som ordnades av projektet Mera ekologiskt i Egentliga Finland (Luomumpi Varsinais-Suomi) på Axxell Brusaby i Kimito.
En bördig mark är mark som år efter år ger höga och jämna skördar med små insatser utifrån.
– Utmanande för bördigheten är en ensidig växtföljd, en för liten tillförsel av organiskt material till åkern, tunga jordbruksmaskiner, åkerarbeten som utförs under dåliga förhållanden samt vintrar utan tjäle, konstaterar Jan Olof Johnsson, tidigare rådgivare vid Pro Agria.
En bördig och levande mark kännetecknas av att den är luftig (med porer som innehåller luft) och fuktig (med porer av lämplig storlek som innehåller vatten). Den är porös med porer och sprickor som kan avleda överskottsvatten. Den är näringsrik, rik på humusämnen, har ett pH på lämplig nivå, samt är rik på daggmaskar och mikrober.
Viktigt är också att dräneringen fungerar.
– En åker där det samlas vatten mår inte bra och är inte bördig. Det är viktigt att marken kan infiltrera och lagra vatten.
Åtgärder som gynnar mikroblivet
– Åtgärder som gynnar och utvecklar en bördig och levande jord är samma åtgärder som gynnar bakterier, svampar och mask. Bakterier, svampar och daggmaskar är de klart viktigaste organismerna i åkermarken, upplyser Johnsson.
Åtgärder som gynnar en bördig jord är att hålla åkern grön året om, att ha en mångsidig växtföljd samt odling av grödor med en stor rotmassa. Växtodling och djurhållning i kombination gynnar bördigheten liksom återkommande grönträda eller viloår.
– Återkommande viloår eller grönträda vart sjunde år rekommenderas.
Svamprot eller mykorrhiza effektiverar upptagningen av näringsämnena, bland annat fosfor. Vidare förbättrar den växtens torktålighet och skapar skydd mot sjukdomar. Mykorrhiza förekommer hos de flesta växter, dock inte hos de korsblomstriga. Mykorrhizan störs av kraftig bearbetning samt av gödsling med lättlöslig kväve och fosfor.
Johnsson konstaterar att den myckna bearbetningen av marken är ett bekymmer och påminner om att förekomsten av mask generellt sett är en bra indikator på bördighet.
Han får medhåll av flera bönder.
– Vi är de enda i trakten som sår plöjningsfritt, och måsarna håller till hos oss, säger Erik Perklén.
Anders Wasström instämmer: ”Där det inte plöjs, där finns det mask.”
Masken gynnas av mindre bearbetning
Åkermarkens allmännaste maskar är metmask, åkermask och daggmask, den sistnämnda den absolut viktigaste och den som jobbar djupast nere i marken.
Daggmasken är den till massan största masken och gräver sig djupt. Den hämtar födan från ytan och söker sig till botten av gångarna för att övervintra. Daggmasken drunknar inte vid häftiga regn, men den är känslig för ultraviolett strålning då den tvingas söka sig upp ur marken.
Maskarna trivs av tillförsel av organiskt material, vallodling och kalkning. Faktorer som minskar maskarnas trivsel är förutom kraftig bearbetning också användning av vissa pesticider, vissa kvävegödselsorter och bränning eller bortförsel av halm.
Om ingen plöjning utförs ökar matjordslagrets maskaktivitet. Antalet gångar ökar och maskhåligheterna blir sammanhängande och mer bestående. Det här gynnar speciellt daggmaskar samt åkermaskar.
– Masken gynnas helt klart av mindre bearbetning, konstaterar Johnsson.
”Ingen väg leder till paradiset”
Paul Riesinger, lektor på YH Novia, tycker ändå att man ska vara försiktigt med att utropa plogen till bov och varnar för att lämna bort plogen speciellt vid ekologisk odling.
– Förutsättningarna för etableringen av grödor är ofta gynnsammare i plöjd mark. Plogen ger ett väsentligt bidrag vid den mekaniska bekämpningen av ogräs och den hjälper till att minska förekomsten av skörderestburna växtsjukdomar samt av marklevande skadedjur.
Riesinger menar att växtnäringsämnen förloras från åkern i samma utsträckning också vid reducerad bearbetning eller direktsådd, det är bara förlustvägarna som skiljer. Undantaget utgörs av erosionskänsliga jordar, där reducerad bearbetning bidrar till att minska förlusterna av markpartiklar och växtnäring.
– Det är visserligen så att plöjning stör daggmasken då dess gångar skärs av, men daggmasken utrotas inte av plogen. Tänk om den bara i större utsträckning hålls under markytan, dit växtresterna förs av plogen?
Enligt Riesinger kan en kompetent växtodlare vid konventionell odling lyckas bra med reducerad bearbetning och med direktsådd.
– Ekoodlare som har försökt sig på plöjningsfri odling har däremot ofta återvänt till plogen. En hållbar växtodling förutsätter hushållning med mullförrådet och en rotvänlig markstruktur. I båda avseenden gör plogen väl ifrån sig.
Riesinger varnar för stagnerande skördar och konstaterar att ribban måste höjas för samtliga växtfaktorer.
– Markvård kan inte skaffas på en gång utan marken måste skötas kontinuerligt. Min uppfattning är att vi kunde uppnå mellan tio och trettio procent större skördar i södra Finland om markstruktur och mullhalt skulle vara i skick. Men det finns tyvärr ingen väg som leder rakt till paradiset då det gäller jordbruk.
Viktigt undvika markpackning
– Markpackning är av ondo och packningens varaktighet kan vara mycket lång. I matjorden varar packningsskador i upp till fem år. Alven minns all packning den råkat ut för, säger Riesinger.
Vill man undvika markpackning gäller det främst att ta i bruk förebyggande åtgärder. Traktorer och andra maskiner blir allt större och tyngre och Riesinger rekommenderar därför att antingen använda fasta körspår eller att köra med max sex tons axelbelastning.
– Med dubbelmontage kan man enligt vissa undersökningar gå upp till en axelbelastning på tolv ton.
Riesinger konstaterar att uttorkning är viktigare än tjäle då det gäller luckring.
– Djup uttorkning och sprickbildning under sommarens torrperioder är sannolikt den viktigaste enskilda faktorn som kan bidra till återställandet av genomsläppligheten och rotutvecklingens förutsättningar i våra lerjordar. Med en traditionell djupluckrare lyfts och syresätts marken mekaniskt. På lerjord är dock effekten sällan positiv.
Om marken blivit packad bör man istället satsa på mekanisk-biologisk alvluckring.
– Mekanisk-biologisk alvluckring görs med hjälp av djuprotade växter, såsom till exempel fleråriga vallväxter eller kummin. I anslutning till en mekanisk luckring i växande gröda stabiliseras redskapens effekt av grödornas rotsystem. I vall luckrar man då återväxten efter första slåttern kommit igång, i kummin i anslutning till första tröskningen.