Sten Andersson på Haverö, Pargas, har lång erfarenhet av dikor. Han strävar efter en smidig produktion utan onödigt arbete. Hösten utnyttjas till att förbereda vallarna för kommande vår.
– Arealen varierar från år till år, beroende på hur jag får arrenden och hur många djur jag har. Jag har nu sammanlagt 75 hektar egen och arrenderad åkermark och totalt tar jag vallskörd från 150 hektar. Dessutom har jag 300 hektar skogsbeten, berättar Sten.
Han är den tolfte husbonden på släktgården Norrbacka och började med dikor 1993. På Haverö är han den enda lantbrukaren, totalt bor nio personer på holmen året runt. Skärgården ställer specialkrav, men erbjuder också möjligheter.
– En del av åkermarken jag arrenderar ligger på andra holmar, dessutom köper jag skörden från en del skiften. Tidigare körde jag ut kor på bete till fem olika holmar. De senaste åren har jag låtit korna beta enbart här på Haverö och använt arrendemarken till foderproduktion.
Produktionen är konventionell.
– Jag kör så ekologiskt som möjligt av principskäl, men eftersom det är krångligt att köra ut kreatursgödsel till andra holmar använder jag där mestadels konstgödsel.
Han undviker kemisk bekämpning.
– Visst finns det maskrosor på försommaren, men när vallväxterna kommer igång är vallen så tät att maskrosorna inte gör någon skada. Och djuren äter ju maskrosor också.
Torkan hotar på våren
Tidigare odlades specialväxter och sockerbetor på gården. Därför finns det nergrävda rör, som möjliggör bevattning av åkrarna.
– Men jag undviker att vattna vallarna. Det beror på att jag borde börja vattna tidigt, två månader innan torkan kommer, för att upprätthålla markens vattenreserv. Vattnar jag först när det är torrt drar vallen inte så stor nytta av det, för vattnet avdunstar och vattenförrådet undertill ligger två meter ner, förklarar Sten.
I allmänhet är skärgården torr på våren, medan hösten är lång och varm tack vare havet.
– Det fungerar nog att så vall på våren, men på ställen där det är torrt går fröet förlorat. Därför tycker jag det är bättre att anlägga och kompletteringsså vallarna på hösten. Fukten på hösten gör att fröet gror och hinner utvecklas så pass mycket att det klarar vintern. Gräset växer, om det är över fem grader varmt.
En förutsätting för lyckad höstsådd är att det inte ligger mycket långt, torrt gräs som kväver de sådda frönas tillväxt.
– Jag brukar klippa ner vallen så den är 8–10 centimeter innan jag kompletteringssår. På hösten kör jag också över vallskiftena för att söndra och sprida ut komockorna och ta bort mossa.
Testar gärna nytt
Sten använder olika vallblandningar på olika skiften och provar nu och då på nya arter.
– Bredbladig rörflen verkar intressant, men fröna måste tyvärr beställas från Holland.
– Jag har också testat oljerättika, både på skiften där jag låtit djuren beta och där jag gjort foder. Den har en kraftig pålrot och tål torka otroligt bra. Dessutom växer den snabbt: från sådd till skörd tar det bara sex veckor. Växten har en lite udda lukt, men djuren har nog ätit av den.
Vanligtvis gör Sten hösilage, med en torrsubstanshalt på sjuttio procent och i 1,6 meter stora rundbalar.
– Första gången köpte jag in ett skifte oljerättika i Pemar år 2018. Rättikabalarna gjordes bara 1,10 stora, eftersom de blir så tunga. Torrsubstanshalten var trettio procent och då vägde 1,10 stora balar ändå 800 kilo.
En del nyheter blir i bestående bruk, andra bara engångsförsök.
– För 25 år sedan testade jag blålusern ett år. Den är inte så bra på betesvallar, men många har den på grund av pålroten, att den binder kväve och ger högre proteinhalt i fodret. Nu har det kommit nya sorter, som gör mig intresserad att testa igen.
Vicker däremot har han inte provat på alls, eftersom den funkar bättre på sektionsbete.
De åkerskiften som ligger på Haverö används både till bete och foderproduktion.
– Ibland tar jag bara en skörd, ibland två, beroende på hur vallen växt och hur djuren betat. Det är viktigt att betet är tillräckligt kort när jag släpper ut korna på det, annars trampar de bara ner gräset. Dessutom blir näringsvärdet dåligt om vallen blir övervuxen.
Söker lämplig medelväg
Produktionen är upplagd så att den ska fungera smidigt. Sten får hjälp av sin son, men är ofta ensam när djuren ska flyttas mellan betesskiftena.
– Jag har lärt korna att komma när jag ropar på dem. När de hör lockropet, samlar korna ihop kalvarna och sedan pekar jag bara åt vilket håll de ska gå.
Andra exempel på smidighet är att Sten valt sand – en restprodukt från den närliggande kalkgruvan – som strö och att han planerar aveln med sikte på friska djur och lätta kalvningar i stället för möjligast stora djur.
I vallproduktionen söker han den bästa medelvägen med jordarter som varierar inom ett och samma skifte.
– Här har jag lera, sand, torvmark och allt där emellan och så varierar ju vädret från år till år. Det är alltid litet av ett lotteri vilken vallväxt som tar över. Aldrig är det någon växt som funkar bra till hundra procent varje år. Jag brukar ha både röd- och vitklöver på skiftena. Någon gång testade jag med rena klövervallar, men de försvann snabbt.
– Timotej och engelskt rajgräs trivs för det mesta. Hundäxing har börjat trivas bättre när det är torrare somrar men blir snabbt övervuxen. Ängsröet växte väldigt bra på vissa skiften i år.
Trots lång erfarenhet av vallproduktion, är Sten med i en smågrupp för vallodlare.
– Jag är den enda med dikor, de andra är mjölkproducenter. Dikorna utfodras på ett annat sätt än mjölkkor, men fodret är den största enskilda kostnaden också på en dikogård. Jag tycker flera dikoproducenter skulle dra nytta av att delta, för att utbyta erfarenheter med andra vallodlare och lära sig nytt.