Nämnden för handelssed i livsmedelskedjan anser att handeln inte bör avboka sina beställningar på varor, som inte kan lagras, alltså färskvaror, i fall den överenskomna leveranstiden är kortare än 30 dagar.
Nämnden önskar att det här ska vara praxis innan EU:s direktiv om motsvarande villkor träder i kraft på det nationella planet. Det ska ske senast i maj 2021. Det säger nämnden i en färsk rekommendation, som är ett svar på SLC:s skrivelse, den andra i år.
– Nu måste livsmedelsombudsmannen följa upp de linjeringar som nämnden gett, säger SLC:s verksamhetsledare Jonas Laxåback om nämndens utlåtande. Det hör till livsmedelsombudsmannens mandat.
Ska köpa centralaffärens varor
SLC har bett nämnden ta ställning när det gäller avtalsförhållandet mellan växthusodlarna och handeln. Under de senaste åren har en praxis uppstått som kallas ”tvångsdelning”: Butikerna har visserligen kontrakt med lokala växthusproducenter enligt rekommendationerna för god affärs- och handelssed. Men trots det kan affären ibland med mycket kort varsel meddela växthusproducenterna att den måste köpa sina varor från sin butikskedjas centrallager och därför inte kan ta emot färskvaror från producenterna som beställts enligt kontraktet.
Tvångsinköpen från centrallagren kan pågå exempelvis från en dag till fem dagar. Effekten för den producent som blir utan leverans riskerar i alla fall bli betydligt längre. I en sådan situation blir de beställda färskvarorna kvar i växthusodlarens lager, konstaterar nämnden. Det uppstår då en förlust för växthusproducenten, om inte en annan köpare dyker upp med kort varsel.
Nämnden konstaterar att det här strider mot god affärssed och även mot principerna för god handelssed.
Eftersom risken dessutom är överhängande att ett matsvinn uppstår är förfarandet inte heller i enlighet med en hållbar utveckling och ett ansvarsfullt agerande, som också hör ihop med god handelssed.
SLC har i sin begäran om en rekommendation frågat nämnden om det är i enlighet med god handelssed att producenten förutsätts lämna en viss mängd varor kontinuerligt till butiken, som dock för sin egen del tydligen kan meddela att den inte köper varorna.
När nämnden har utrett frågan har det kommit fram att butikskedjornas centralaffärer tidvis ålägger de enskilda butikerna att köpa sina varor av dem. Det kan handla om såväl utländska som inhemska produkter som de måste köpa under kortare eller längre tider.
En svagare och en starkare avtalspart
Nämnden konstaterar i sin rekommendation att det framför allt är en aktör inom kedjan som använder sig av tvångsdelningen utan att nämna namn. Det torde vara en offentlig hemlighet att aktören är S-gruppen.
I sin utvärdering av ärendet framhåller nämnden att det inte handlar om enskilda fall utan om breda observationer på marknaden.
Nämnden konstaterar bland annat att dagligvaruhandeln i Finland är mycket koncentrerad och har en stark ställning. Det gör att handeln också har en speciell skyldighet att inte missbruka sin ställning gentemot sina kontraktsleverantörer.
Vidare påminner nämnden om att avtalsparterna inte är likvärdiga i de aktuella fallen. Primärproducentens förhandlingsposition är svagare. Att producenten är beroende av inkomsterna från handeln bidrar till detta.
– En avtalspart måste kunna bygga sin egen affärsverksamhet enligt det som överenskommits och kunna lita på att riskfördelningen inte ändrar i efterhand, säger nämnden i sin rekommendation.
I de berörda fallen bör handeln som den starka parten och med tillgång till sakkunskap ombesörja att den svagare partens, producentens intressen beaktas på ett sakenligt sätt. Om handeln således bryter mot ett kontrakt så är det också dess skyldighet att betala ersättning.
Nämnden konstaterar avslutningsvis att uppsägning av kontrakt allena på den grunden att den andra parten hänvisar till sina rättigheter i kontraktet också strider mot god affärssed.