I Kimito lär man sig traditionell skinngarvning och att ta tillvara allt på djuren.
Karin Nyholm blandar matolja, tallsåpa och en äggula i en liten plastbunke. Hon häller ut röran på baksidan av ett fårskinn och börjar massera in den.
Hon ska gnida tills skinnet fått en matt yta. Det kan ta ett par timmar, gissar Nyholm, för det är lite kyligt i hallen och inte så ljust i dag. Många faktorer påverkar garvningen som ska göra att skinnet håller länge.
Nyholm går på Västra Nylands folkhögskolas fortsättningskurs i traditionell skinngarvning vid Brusaby i Kimito. För ett par år sedan, då hon började på grundkursen, blev hon förvånad över hur fysisk processen är.
– När man skrapar skinn hittar man muskelgrupper man inte visste att man hade. Och när jag gjorde ett skinn vattenavstötande stod jag stod jag sammanlagt åtta timmar i en bunke och trampade in tran i det. När skinnet är klart ska det knirra, så det känns lite hopplöst i början då det bara låter ”plask”. Det är bara att sätta på en ljudbok och trampa på.
Fairy giftigaste ämnet
Utbildningen är unik i Finland, och bygger på att ta tillvara allt på de döda djuren. Många av skinnen skänks av jägare, slakterier och djurfarmare. Kursen jobbar också med fiskskinn, ben och horn.
Metoderna hämtas bland annat från same- och indiankulturen. Det giftigaste ämnet som används är diskmedlet Fairy, konstaterar Nyholm.
Hon skrattar och säger att hon inte vet när hon började tycka att kadaver var häftiga. Handarbete har hon i generna, men hon jobbade med kontrakt i it-branschen när hon för två år sedan började på grundkursen.
I fjol somras sålde så hon och maken hemmet i Esbo och flyttade till ön Högsåra i Kimitoön.
– Nu jobbar jag som verksamhetsledare på Luckan här i Kimito. Garvningen hoppas jag kan bli en halvt yrkesinriktad hobby. Man hittar säkert mig på en marknad om några år. Jag tror det finns en nisch för traditionellt tillverkade produkter.
Framtidsbransch
Läraren Hanna Nore, som startade utbildningen för 10 år sedan, är övertygad om att det här är en framtidsbransch.
– Det är aldrig lätt att livnära sig på hantverk, men det är möjligt. Jag tror det här kommer att växa. Processerna och produkterna är människo- och miljövänliga. I dag vill kunderna veta att djuren haft ett bra liv, och här används inte krom eller sulfater i garvningen.
Nore säger att de som går kurserna grovt taget kan delas in i tre grupper: 1) fiskar- och jägarfruar som tröttnar på allt skinn som ”ruttnar i garaget”; 2) djurfarmare, oftast med får och getter; och 3) hantverkare till exempel inom keramik, textil och smyckestillverkning.
Kontrast till it-branschen
Teija Salminen från Salla i Lappland kan väl räknas till hantverkarna. Hon står lutad över ett skinn som hon tålmodigt skrapar rent.
– Jag har inte jobbat som hantverkare, men jag har alltid velat bli det. Nu då jag närmar mig pensionen är det kanske dags. Tidigare har jag sysslat mycket med örtväxter.
Hon gillar speciellt att jobba med fiskskinn.
– Det är mer överraskande om någon har en slips av fisk. Det är fint att använda material som annars skulle slängas.
När Salminen tog tåget från Lappland till denna kurssession hade hon med sig färska renben. Elina Laine och Anu Holopainen står vid ett bord och drar skinnet av några av benen.
Laine säger att skinnet kan bli utmärkta handskar. Det visar sig att hon till vardags är projektchef inom programvarutestning i Tammerforstrakten. Under de fem närstudiedagarna varje månad bor hon här i Brusaby.
– Undervisningen börjar klockan 16 på vardagarna så jag kan distansjobba på dagarna. Annars skulle det inte gå.
Något direkt karriärbyte ser hon inte framför sig.
– Jag skulle nog inte kunna leva på hantverket eftersom jag tycker om att jobba i lugn och ro. Men kanske jag gör en del beställningsjobb i framtiden.
Anu Holopainen arbetar som avdelningssekreterare i vården i Salo. Hon älskar hantverket, att med garvningen kunna skapa något vackert och funktionsdugligt.
Även hon är intresserad av att göra beställningsjobb.
– Men det kräver nog flera år innan man är på den nivån, funderar hon.
Trampar sältran
I rummet bredvid står Henna Hyvärinen barfota och med uppkavlade byxben i ett stort ämbar. Hon ska påbörja den arbetsdryga processen att göra skinn vattenavstötande genom att trampa in sältran i det.
– Jag ska tillverka en ryggsäck av får- och renskinn. Själv har jag inte gjort det här förr, men gissar att det kan ta fyra timmar, säger hon om trampandet.
Hyvärinen har jobbat i restaurangbranschen men sedan gått via naturstudier till hantverk.
Hon bor i Villnäs (Askainen), tre mil nordväst om Åbo, och är med i ett kollektiv som vill leva mera naturenligt och odla, fiska och jaga så mycket som möjligt av sin mat. Där passar den traditionella skinngarvningen bra.
Varje skinn unikt
En av de spännande sakerna med traditionell garvning, förklarar Karin Nyholm, är att varje skinn är unikt. I växtgarvning används till exempel gran-, ek- och videbark som man kokar upp och lägger skinnet i. Tanninerna i barken påverkar proteinerna i skinnet så det blir hållbart.
Men barken ger också färg.
– Du kan påverka färgen med valet av träd, men du får aldrig den exakta tonen. Två skinn av samma sort kan ge olika resultat. Du kanske tänker att det här ska bli väskläder, men så inser du att, aha, det blev tydligen beklädnadsläder istället.