I en ny rapport efterlyser gödseljätten Yara EU-baserad och statlig krishjälp för att trygga gödseltillgången och livsmedelsindustrins framtid. Samtidigt uppvisar koncernen rekordresultat medan gödselpriset förblir högt och gödselmarknaden monopolistisk.
Gödselproducenten Yara publicerade i början av maj en rapport som behandlar Ukrainakrigets effekter på tillgången på gödsel och livsmedel. Koncernen understryker gödselindustrins roll i att förse världens befolkning med mat, och menar att coronapandemin och nu kriget blottat svagheter och skapat problem inom livsmedelsproduktionen.
Yara efterlyser därmed att EU och medlemsländerna skall se efter tillgången på gödsel samt på naturgas som är en viktig komponent inom kväveproduktionen. Detta eftersom ”kommissionen och de nationella regeringarna har en plikt att övervaka tillgången till gödsel, AdBlue och kemiska reagenser samt att hindra brister”.
För att underlätta jordbrukarnas situation och kompensera för den grödobrist som Ukrainakriget förorsakat föreslår bolaget att EU:s krisreserv skall användas för att finansiera gödseltillgången. Yara föreslår också att EU:s innovationsfond skall expanderas och att fokus skall läggas på de sektorer som är beroende av naturgas.
Goda vinster och en robust verksamhet
I dagsläge ligger DAP-gödselpriset på ca 950 dollar per ton och många jordbrukare kämpar med att hålla igång verksamheten med de skenande kostnaderna. Samtidigt har Yara rapporterat att koncernens resultat under första kvartalet 2022 mer än tredubblats i jämförelse med fjolåret, från 302 miljoner euro till 976 miljoner euro.
Nettovinsten i kvartaljämförelsen steg från 13,4 till 900 miljoner euro. Också de stegrande gaspriserna har bolaget mer än väl kunnat täcka med de högre försäljningspriserna under våren 2022.
Yara poängterade i slutet av april då resultatet rapporterades att deras affärsmodell är ”robust” och att verksamheten är både ”flexibel” och ”resilient”. Sedan invasionen av Ukraina har koncernen samtidigt konstant uttryckt sin djupa oro över hur Ukrainakriget kommer att inverka på den globala livsmedelssäkerheten och gödselindustrin.
Trots – eller tack vare – de svåra tiderna har Yara lyckats inte bara täcka de ökande kostnaderna med höjda försäljningspriser, utan även bolagets resultat har förbättrats markant. Yaras utvecklingschef och vice VD Lars Røsæg sade i en intervju i Maaseudun Tulevaisuus 6.5 att han förstår jordbruksproducenternas svårigheter och ilska, men att energi- och råvarupriserna i kombination med en osäker marknadssituation gör att gödselpriserna måste hållas höga för att trygga framtiden. Røsæg poängterade också Yaras betydelse inom livsmedelsindustrin, samt det faktum att marknaden i sista hand skapar priset och att bolaget måste ta också den utomeuropeiska marknaden i beaktande.
Monopol skapar frågetecken
MTK:s ordförande Juha Marttila kommenterade 10.5 i Maaseudun Tulevaisuus den prisbildningsmakt Yara har på marknaden, och såg det som ett varnande exempel på strul med marknadsmekanismerna. Marttila hoppas på att Yaras ”stupiditet” gör att EU-kommissionen inser problemen inom en så kritisk sektor som jordbruket och på så sätt får ett slut på den ”glansperiod, där man tar vad man täcks ta”.
Enligt Marttila är grundproblemet en brist på konkurrens vilket EU kunde åtgärda genom att nedmontera importhinder och därmed släppa in gödselproducenter från exempelvis Nordamerika och Mellanöstern på marknaden. Marttila kommenterade vidare i Kauppalehti 6.5 Yaras förmåga att överföra kostnadsförhöjningar till gödselpriset. Kritiken riktas mot att EU låtit gödselindustrin koncentreras i för få händer vilket i sin tur skapar risker inom en bokstavligen livsviktig bransch.
Yara har också i Finland uppnått så gott som en monopolställning. För all sin oro över livsmedelssäkerheten verkar det således som om Yara själv genom sina höga gödselpriser riskerar äventyra livsmedelsförsörjningen.
Yaras nya rapport skapar därmed en hel rad frågetecken gällande hur koncernens uttryckta oro, värderingar och ansvarskänsla skall förstås i ljuset av hur man de facto agerar på marknaden. Kan bolaget samtidigt kräva att EU skall säkerställa dess affärsverksamhet medan man hänvisar till (utomeuropeiska) marknadsmekanismer för att förklara det höga gödselpriset? Skall regeringar och kommissionen ge jordbrukarna krishjälp som i sista hand förbättrar Yaras resultat för att koncernen inte vill hålla priserna rimliga?
Det selektiva åberopandet av reglering och marknadsmekanismer gör det svårt för samhället att tolka Yaras intentioner. Koncernen låter nu privatisera vinster och förstatliga förluster vilket skapar en de facto korporatism. Förslagen i Yara-rapporten skulle lätt leda in på ett fördjupande av korporatismen medan jordbruksproducenterna efterlyser en situation där marknadsmekanismerna gäller i lika utsträckning för alla. Nu återstår enligt Marttila endast att se hur beslutsfattarna i Bryssel och de nationella regeringarna reagerar.