Som skogsägare gläder jag mig åt att det finns vilt i skogarna, däremot är jag inte så glad för de skador som viltet förorsakar i plantskogarna. De skogsägare som även är jägare tolererar dock en aning flera skador än många andra.
Skogsbrukets uppgift är i högsta grad att producera värdefullt virke. Detta är en långsiktig verksamhet som inte mår bra av stora viltskador, därigenom påverkas virkeskvaliteten negativt samtidigt som man förlorar tid och pengar.
Jaktens uppgift är att reglera klövviltstammarna så att de är i balans utgående från biotop och tillgång på naturligt foder. Den idealiska situationen är en liten och produktiv vinterstam som ger hygglig avkastning i form av kalvar och kid.
Målsättningen i södra Finland är att det inte finns flera än 3,5-4,0 älgar per 1.000 hektar i vinterstam, de senaste åren har det dock på många håll rört sig om 7-8 älgar per 1.000 hektar. Detta sätter stort tryck på tallplantskogarna vilka är basföda vintertid.
Det är på jägarnas ansvar att använda alla de kvoter man blivit tilldelad och inte spara ”för säkerhets skull”. Skogsägarnas intressen bör också beaktas.
Besynnerliga rekommendationer
Nu börjar dock situationen bli ohållbar för många jaktlag på grund av besynnerliga rekommendationer gällande avskjutningen. Älgar som ska skjutas i en viss ordningsföljd och taggbegränsningar ställer till det.
Ladugårdsavel? Vad har det för betydelse vilket veckoslut ett vilt skjuts om det i alla fall skall avlägsnas ett bestämt antal djur?
Taggbegränsningar? Vilka djur skall sparas? Det är frågan!
Jag anser att ”lovande” kapitaltjurar, med 12-14 taggar, gärna kan sparas som avelsdjur.
Viltforskare i Sverige berättade redan för femton år sedan att om man skjuter det som slumpen, jaktgudinnan Diana, för fram så blir resultatet bra, räknat under en 10 års period. Taggbegränsningar under 2-3 år kan i vissa situationer vara bra, men medför under längre period ingen nytta.
Forskning under en lång tidsperiod visar även att många tjurar har gener som gör att de aldrig får flera än åtta taggar. Med nuvarande system är risken stor att dessa sparas på livstid. Samtidigt får snabbväxande tjurar, vilka på 3-4 år uppnår 12-14 taggar, skjutas bort så fort som chans ges.
Avelstänkande? Detta medför på lång sikt en snedvridning av älgstammen. Nu har man redan på många håll ”herrklubbar”, 5-6 tjurar i grupp som alla är fredade på basis av rådande system. Stortjurarna lyser med sin frånvaro!
Risken finns att man istället skjuter för många kor eller lämnar djur kvar på kvoten. Det senare är dåligt med tanke på skogsnäringen. Det är ju ändå markägarna som sist och slutligen bestämmer vem som innehar jakträtten.
Jägarna måste ta sitt ansvar och utnyttja de givna kvoterna samtidigt som produktiva kor och kapitala tjurar med fördel kan sparas som avelsdjur.
Taggbegränsningarna är ett otyg
Alla jägare är inte heller extra förtjusta i att skjuta stortjurar, för många är antalet skottchanser det avgörande. För all del, vid troféjakt med stora pengar inblandade har en stor hornkrona betydelse, det är dock få ”allmogejägare” som har nytta av det under sin livstid.
Visst fanns det också förr stora troféer utan krångliga regler. Nog har man skjutit både 12- och 13-taggare för mina hundar redan på 1970- och 1980-talet. Sådana finns det få av idag och råkar det finnas sådana får de inte leva länge.
Jag håller gärna med den stora skara som anser att taggbegränsningarna är ett otyg och skapar onödiga problem! Det är svårt att räkna taggar och hinna skjuta samtidigt, sanktioner om det sker misstag, osämja i jaktlaget och så vidare. Till vilken nytta?
En jägare som i misstag brutit mot rekommendationerna hängs ut som en stor syndare. Varför? Åtminstone har han inte gjort lagbrott! Det sätt som jakten nu sköts är ingen bra reklam om man vill locka med nya unga jägare till älgjakten.
Jakt med hund försvåras också. Jag har inte på 45 år lyckats få en hund skolad så att den kan räkna taggar, nog flera jaktchampions. Ofta tar hunden upp en 5-6 taggare som den sedan skäller på halva natten. I vargbygder definitivt en otrevlig hobby!