Programmet Spotlight har nyligen satt fokus på eventuella fosforutsläpp i vattendragen från jordbruket. I Egentliga Finland, den region där jordens behov av fosfor är minst i landet, är också anslutningsgraden för animalieproducenterna till jordbrukets miljöprogram bland de lägsta. Det här kan anses vara en risk i och med att det bara är miljöprogrammet som sätter en gräns för gödsling med fosfor enligt jordens egenskaper och fosforhalt. Nitratdirektivet omfattar bara kvävegödsling.
Påtryckningarna var nog hårda för att få in regler om fosforn när en uppdatering av det nationella regelverket kring nitratdirektivet var aktuell under regeringarna Katainen och Stubb, då de grönas Ville Niinistö innehade miljöministerposten fram till sensommaren 2014. Beredningen gick i alla fall till följande riksdagsperiod med regeringen Sipilä och fosforgränserna blev inte av. Däremot ska man nog föra bok också över fosformängderna enligt nitratförordningen.
Gränserna för spridning av både fosfor och kväve ändrades visserligen i miljöersättningsvillkoren jämfört med den tidigare perioden för miljöprogrammet. Det handlade dock inte om enbart försämringar, till exempel fick man lov att höja givorna om man kan påvisa förhöjda skördar. Det finns rentav exempel på framgångsrika växtodlare som inte uppfattat gödselbegränsningarna som ett problem just i och med att de får sprida mer med högre skördar.
Det blev också tillåtet att exempelvis sprida en liten mängd kväve under juli-augusti i anslutning till sådd av höstoljeväxter.
Nu är det ju inte heller rena vilda västern om man är utanför miljöprogrammet, så som en av de intervjuade bönderna, ägg- och sockerbetsproducenten Jussi Rekola uttrycker det. Han torde ha koll på sitt jordbruk och vad han sprider.
Problemet med hans hönsgödsel är att arealen inte räcker, eftersom hönsgödseln har hög fosforhalt. Han måste redan nu ha spridningsavtal med andra bönder för att ge dem sin gödsel gratis. Skulle han vara med i miljöprogrammet skulle han alltså vara nödgad att ge bort ännu mer hönsgödsel och sedan köpa handelsgödsel utan fosfor för att kunna ge näring åt sina grödor, i hans fall bland annat sockerbetor. Det skulle han enligt egna beräkningar förlora på också fastän han skulle få miljöersättning.
Det finns inte anledning att ifrågasätta Jussi Rekolas beräkningar. Det finns tumregler, men ändå är varje gård unik. En utmaning i hans fall är attityden, hönsgödsel är känd för att vara ett bra och effektivt gödselmedel. Det är dessutom ett ämne som det lönar sig att förädla till pellets som kan användas i till exempel hemträdgårdar eller spridas på åkern med gödselspridare av enkel konstruktion. Med det här vill vi bara ha sagt att vi ska lära oss att se naturlig gödsel som en tillgång, en resurs i stället för ett problem.
Det finns andra bönder som är bekymrade för att de begränsade fosformängderna i miljöprogrammet ska inverka på markens beskaffenhet. Men att de skulle ”hoppa av” miljöersättningssystemet så där bara inne i förbindelseperioden utan giltiga skäl är inte möjligt. Långt största delen av dem som nu är utanför, lät bli att ansluta sig inför den nuvarande programperioden.
När SLC och LF gjorde några jämförande beräkningar under början av den nuvarande perioden kom vi i vilket fall som helst fram till att det i det närmaste var bara producenter med en stor animalieproduktion och en liten areal, som skulle vinna på att vara utanför miljöprogrammet – här kan visserligen specialgrödor som i Jussi Rekolas fall sockerbetor avgöra vad som är lönsammast.
En annan av de bönder som intervjuades är ordföranden för Finlands svinföretagare Timo Heikkilä. Han lyfter inte heller miljöersättning närmast av den orsaken att han inte själv odlar sin mark, utan koncentrerar sig på uppfödning av smågrisar. Han har också spridningsavtal med arrendatorer och ett tjugotal bönder, som täcker sammanlagt cirka 1.600 hektar. Det framgår inte av teveprogrammet om dessa är med i miljöprogrammet. En uppringning till Timo Heikkilä ger besked om att inte alla, men långt de flesta torde vara anslutna.
I övrigt måste det väl vara den anslutna arealen som är det viktiga. Det är drygt 2 miljoner hektar eller cirka 90 procent av Finlands stödberättigade odlingsareal som är med i miljöprogrammet, medan andelen anslutna gårdar i hela landet är 86 procent. Andelen anslutna gårdar med fjäderfä är visserligen avsevärt lägre.
Tekniken för hantering av gödsel blir i alla fall allt mer avancerad, vilket gör det lättare att separera torrsubstansen ”fiberfraktionen” från ”vätskefraktionen” i den animaliska gödseln för att nu använda några fina ord.
Dessutom så har vi insett att markstrukturen måste förbättras, till exempel med strukturkalkning som gör jorden grynigare. Då kan vattnet tränga ner i marken tillsammans med näringsämnena istället för att rinna på markytan och ut i vattendragen.
Också utfodringen utvecklas, man försöker till exempel minska fosforhalten i fodret.
Denna tidning och dess förläggare, SLC, har talat för att gårdarna överlag bör vara anslutna till miljöprogrammet. Av de enskilda gårdar som förlorar på det kan man dock självfallet inte kräva att de ska ansluta sig. Så är också så gott som alla bland SLC:s medlemmar med i miljöprogrammet, djurgårdar som växtodlingsgårdar. Det gäller även fjäderfägårdarna.
Det finns brister i programmet och i ersättningen, det stämmer. Det torde också finnas exempel på att fosforhalterna på vissa håll har blivit för låga. Här måste det bli möjligt att jämka i framtiden.
Det största missnöjet torde dock knappast bero bara på ersättningsnivåerna utan i hög grad på den byråkrati och andra invecklade förpliktelser som hänger ihop med ersättningen. Risken för förseelser som leder till sanktioner är hela tiden närvarande, och här är det ofta just djurgårdarna som är utsatta. Man borde sträva efter att göra reglerna mer begripbara, minska stressfaktorerna.